En, lindrigt sagt, oväntad avslutning

Namnet på föreläsningen, som hölls 1 oktober var ”Datorer på 1800-talet – världen häpnade över denna svenska design”. Det låter kanske inte som en kioskvältare men föreläsaren heter Michael Lindgren och höll en mycket uppskattad föreläsning förra året om Christopher Polhem, det svenska geniet. Han var så uppskattad att han bjöds tillbaka i år och föreläste om ämnet, nämnt ovan.

Han vet förvisso vad han pratar om, Michael Lindgren, civilingenjör och fil.dr. En intressant flyhänt och bitvis humoristiskt berättad historia om datorns utveckling från urminnes tider fram till ENIAC, den första datorn som täckte ett helt våningsplan. Men, som föreläsaren visade, hade mindre kapacitet än den mobiltelefon han halade fram ur bakfickan.

Det som världen häpnade över var vad en 14 årig yngling vid namn Eduard Scheutz boende i Stockholm på 1830-talet åstadkom. I England hade en välkänd vetenskapsman vid namn Charles Babbage byggt en ..vad hette det nu? differensmaskin? – som användes för avancerade kalkyler.
Den var allmänt hyllad som ett mästerverk men den ansågs ha ett fel: den fungerade inte. Vad grabben i Stockholm gjorde var att han vände på kuttingen, så att säga: i stället för att maskinen skulle arbeta horisontellt kom han på att bygga den att arbeta lodrätt, vilket kraftigt ökade maskinens kapacitet. Dessutom fungerade den.
Resten av föreläsningen handlade om apparaten och Eduards och hans pappa Georgs öden och äventyr med den, hur den bringade dem stor ära och medaljer men samtidigt problem.
Tre apparater byggdes, nummer 2 och 3 är kända – men var var den första, urdatorn? Efter detektivarbete fann Michael Lindgren en undanskuffad låda på ett museum i Stockholm.
Försiktigt lyftes locket av och där uppenbarade sig den första svenskbyggda datorn, i mindre gott skick visserligen, men dock. Föreläsaren och en kollega fick i uppdrag och lyckades efter månader av pilleriarbete återskapa datorn i funktionsdugligt skick. Den finns nu på Tekniska muséet för allmän beundran.
Inte oväntat dog Eduard utfattig vid 60 årsålder. Det är riskabelt att vara ett geni.
Föreläsningen fick ett oväntat slut. En gitarr bars fram till föreläsaren. Det visade sig då, att han var medlem i ett seniorband, svenska mästare i country musik ett flertal gånger. Så kom det sig, att en föreläsning om en dator avslutades med ett häftigt framförande av ”I love you because..”.
Stormande applåder och stor munterhet i salen.
”Med det här pensionärsuniversitetet kan man aldrig så noga veta”, kvittrade en mycket förtjust dam vid utgången.
Det stämmer. Och så skall det avslutningsvis bara påpekas det litet ovanliga, att det var lika många herrar som damer närvarande.

TEXT OCH BILD: Torsten Persson