Jugoslaviens sönderfall

En utmärkt karta över området med sorgligt bekanta namn på stater fyllde salens två dukar och var en utmärkt bas för berättelsen om stater, som för åhöraren bara verkar ha varit överens om en sak, nämligen om att inte vara överens. Och att allting var de andras fel och de var offer och helt oskyldiga.

Det gällde att hänga med i svängarna när Olle berättade och demonstrerade på kartan hur det osmanska väldet föll samman, hur underkuvade stater började göra sig självständiga, hur natio-nalismen började blomma upp och bli en utlösande konfliktfaktor från slutet av 1800-talet för att kulminera i det förfärliga kriget under 1990-talet.

Som om inte nationalismens härjningar skulle vara nog flammade motsättningar mellan katoliker och ortodoxa med förutsägbara blodbad som resultat upp. Kungariken bildades och föll ihop, allianser formades och upplöstes, republiker utropades och försvann. Balkan blev en tummelplats för det tidiga 1900-talets stormakter – Ryssland, England, Frankrike och Österrike-Ungern, det senare som upplöstes och försvann efter första världskriget. Serbien, ett på sitt sätt underutvecklat land med 79% av befolkningen som bönder och svag industrialisering, blev stormakternas tillfälliga favorit och fick ekonomiskt understöd. Detta i sin tur spädde på nationalkänslan och drömmar om ett Stor-Serbien började spira. Sedan föll Serbien i onåd och började som resultat av detta föra en aggressiv politik för att lägga under sig grannarna.

Historien fortsatte, andra världskriget bröt ut, Josip Broz, mest känd som Tito, blev ledande motståndsman mot nazisterna i det som då kallades Jugoslavien. Fullständig kalabalik rasade på Balkan. Alla slogs mot alla: cetniker, dvs serbiska nationalister, ustaja, den kroatiska fascistiska terrorrörelsen, nazister, partisaner, allierade… –

Så tog kriget slut, en federativ folkrepublik bildades, dominerad av Serbien som var störst och hade störst folkmängd. Jugoslavien blev en totalitär stat vilket innebar hemlig polis, angiveri, terror mot befolkningen vid behov – allt med målet att hålla ihop republiken och hålla nere nationalismen, som var en ständig latent sprängkraft och växte på 60-och 70-talen. Tito hade makten och stod upp mot Stalin som ville få in Jugoslavien i den kommunistiska fållan, vilket inte gick och därför råkade Tito i svår onåd. Det uppvägdes av att kalla kriget rasade och västmakterna understödde Jugoslavien, inte minst ekonomiskt.
Tito dog 1980, 88 år gammal, vilket var början till slutet. Ledarskapet skulle rotera men ingen av
efterträdarna, gemenligen ”de åtta dvärgarna kallade”, kunde axla hans mantel. Federationen började knaka i fogarna och de övriga staterna tyckte allt mindre om att domineras av Serbien. Västmakternas ekonomiska understöd drogs undan när kalla kriget avtog, ekonomin var i ruiner, hyperinflation rådde, och de övriga staterna ville gå ur federationen. Serbien, under Milosevitj, piskade upp nationella känslor, förbjöd de andra staterna att lämna federationen, vilket de – Kroatien, Slovenien, Kosovo, Montenegro m fl – trots allt gjorde. Därmed startades ett Balkankrig 1990 av Serbien. Vi med åldern inne minns alltför väl de förfärliga bilder från kriget som nådde oss och som bara bekräftade uppfattningen att Balkan är en speciell del av Europa, oförmöget att lägga historien bakom sig och göra upp med den och som lever på hämnd och minnet av oförrätter.

När det nu blivit dags för tredje föreläsningen i serien om Europas oroliga hörn, Balkan, var det PUV:s meste och bäste föreläsare genom tiderna, alltså Olle Larsson som berättade, och det innebär fullt hus och en ny föreläsning som inte medgav tillfälle att sitta och tänka på annat. Full fart från början, full fart under tiden och full fart i mål, med ovationer från en entusiastisk publik.
Olle erkände i pausen att han lagt bortåt 30 timmar på att läsa in sig på ämnet och sortera ut den magnifika röra som det politiska livet på Balkan kan uppvisa och finna någon sorts struktur att luta sig mot.En briljant föreläsning av Olle Larsson, en i den långa raden av föreläsningar vi haft förmånen att lyssna till. På köpet utnämndes Olle av vår vördade ordförande till PU:s till egen professor i historia,
en utnämning som dessvärre inte är juridiskt bindande men ett uttryck för PU:s uppskattning av en lysande föreläsare.

TEXT och BILD:
Torsten Persson