Diskret innerlighet

Vi har drabbats av Dan Andersson. Redan som
16-åring, efter mindre än ett år som emigrant till Amerika, återkom han som utsänd ”svala” till Sverige. Arbetet som skogsarbetare och kolare var egentligen ingenting för honom, men han skaffade sig en fantastisk livserfarenhet vid kolmilorna både före och efter amerkaresan.

Skogen och kolmilorna i milsvida skogar i väglöst land var Daniel Anderssons – för så var hans födelsenamn – första inspirationskällor tillsammans med hans arbetskamrater vid milorna.

Men som poet och författare var han inte accepterad. Man måste kroppsarbeta för att vara vara nåt. Till slut kände han sig tvungen att ta sig ett ”riktigt” arbete, vilket drog honom från Dalarna till Stockholm för att få en försörjning som reporter på tidningen Socialdemokraten i Stockholm.

Det tragiska var att han kvällen innan han skulle göra sin anställningsintervju på tidningen dog förgiftad av cyankalium på sitt hotellrum 1920 – bara 32 år gammal!
Notera att han de sista åren årligen fått en bok utgiven, men att det i hans litterära sfär inte var tillräckligt för att försörja honom och hans gravida hustru Olga.

Allt detta var vad vi fick höra på vår föreläsning om Dan Andersson.
Föreläsare var Per Sörman.
Vad fick vi uppleva i eftermiddagsföreläsningen?
Ja i alla fall inte samma sak som i den repriserade förmiddagsföreläsningen.
Per Sörman står så nära Dan Andersson att han helt improviserade när han träffade oss i PUV.

Per var under vår fullsatta eftermiddagsträff i Ulriksbergskyrkan synnerligen mångsidig som föreläsare – eller vad han nu var: Skedkastanjettande, koncertinaspelare, autoharpist, gitarrist, munspelare, visslare, fågelimprovisatör, skådespelare, sångare och framför allt improviserande poet!

Med mången historisk återblick och klingande självackompangerade musikaliska exempel fick vi ett mycket levande porträtt av den fantastiske tonpoeten Dan Andersson – alltifrån ”Ljungman Janssons” till ”Jag väntar” med dikter – även en del dikter med musik av Dan Andersson.
Per Sörman var synnerligen diskret men innerlig i presentationen av sin ”livskamrat”.
Uppskattningen från auditoriet blev inte ETT utan – hur ofta händer det – TVÅ extranummer.

Text och bild: Björn W Stålne