Toscana och Rom

Redan 1995 gick PU:S första resa till Italien. Nu under hösten gick den andra. Vi var ett drygt 30-tal medlemmar som lockats av det innehållsrika programmet till Toscana och Rom i början av oktober.

Tre av dessa hade också varit med på premiärresan, vilken hade Venedig som huvudmål den gången. Det var Eva-Britt Levin, Torsten Nyhlén och Eva-Stina Erlandsson. De blev nöjda den här gången också.

Vi landade i Pisa på onsdagsmorgonen, där det lutande tornet sedan århundraden utgör den stora lockelsen, även om andra byggnader är långt vackrare att titta på och väl så intressanta att besöka.
Grundstenarna till kampanilen, d.v.s. domkyrkans klocktorn, lades redan på 1100-talet, men bygget blev fördröjt, då den fatala upptäckten gjordes att tornet lutade. Fruktlösa försök har genom åren gjorts för att räta upp detsamma, men då hade säkerligen dess attraktionskraft gått förlorad och jag själv hade knappalunda börjat klättra uppför de ganska obekväma trappstegen ända upp till jätteklockorna, om tornet varit aldrig så lodrätt.
Vi var emellertid några som antog denna utmaning. Kön var inte lång den här dagen. De första 75-100 stegen var tämligen höga, man fick verkligen lyfta på fötterna. Trappan är också smal, den axelbrede får nästan gå på tvären vid möte. Ledstänger, då? Ingalunda, bara benen fick arbeta intill mjölksyregräns. Men det gick bra. Stegen blev lite mera bekväma så småningom. Någorlunda, i alla fall vad gäller höjden, men i gengäld var den ljusa marmorn hårt sliten och skålformad som gamla stolsitsar eller sopptallrikar. Jag räknade 265 steg upp och lika många ner. Utsikten över staden var betagande, med all denna romanska byggnadskonst under fötterna. Byggnaden är ca 55 meter hög och den byggdes färdig i mitten på 1300-talet. Avvikelsen från lodlinjen är 4,265 meter, har jag tagit reda på.

I samma område ligger Domen i vars interiör man genast fäste blicken vid den berömda predikstolen i marmor från början på 1300-talet. Några reskamrater hann säkert med att besöka Baptisteriet och låta sig imponeras av dess akustik. De flesta besökte Campo Santo, kyrkogården, vars jord från början fraktats dit från Golgata av pisanska sjömän. En mäktig stenplatta avslöjade att någon prelat fått sitt sista vilorum där så sent som för ett par år sedan.
På bussresan mot vårt hotell i Montecatini Terme, några mil bort, passerade vi en av Toscanas äldsta städer, Lucca med en berömd stadsmur och en dito domkyrka.

FINT HOTELL
Inkvarteringen skedde på ett fint hotell, där vi skulle bo i fyra nätter och även intaga middagen tre gånger. Det var skönt att slippa byta hotell, det tyckte vi alla.

Nästa dag besökte vi en vingård en timmes bussresa från hotellet. Färden genom det toscanska landskapet och bjöd på fantastisk natur med böljande omgivningar mellan byar och små tätorter. Välskötta vingårdar och olivlundar dominerade, men skötseln av den lövskog som här och var kantade vägen, hade inte fått godkänt av svensk skogsmyndighet. Röjningsbehov förelåg.

På vingården mottogs vi av svenska Linda, som gift sig till stället. Hon presenterade familjens odlingar på ort och ställe och berättade om för- och nackdelar med att driva den småskaliga rörelsen. Men det såg ut att ha gått bra ditintills, i alla fall. I företagets rymliga uterum serverades en utmärkt lunch, en av de bättre på hela resan, med generös påfyllning i glasen av företagets produktion. Det påstås vara taktiskt att förlägga en vinprovning tidigt på resan, som nu redan andra dagen. ”Vin lossar våran tunga….” hävdas det, och det bekantades såväl till höger som till vänster, redan här, och vi lärde alltmer känna varandra, och det är ju det som är en av poängerna med PU:s resor.
På eftermiddagen hade vi tid att bekanta oss med Montecatini Terme på egen hand. En del tog sig ett bad i någon av badanläggningarna i närheten, andra shoppade runt eller tog sig en kaffe på trottoarservering i närheten. Själv tog jag en Irish coffee.

ANTAGONISTER
De två närmaste dagarna låg städerna Siena och Florens på programmet. De påstås genom historien varit svåra antagonister på alla plan, men som tillfällig besökare märker man intet därav. Båda bär medeltida prägel och i Siena visades vi runt av engelsktalande guide och vi bar alla hörsnäckor i öronen och kunde uppfatta hennes beskrivning, även om man inte var henne hack i häl. Hon kunde sin sak och vår kunnige och påpasslige reseledare Leif Christer Landqvist översatte om det behövdes.
Trånga gator, höga hus och så en öppnande piazza med anslående byggnadsverk. Som domkyrkan, t.ex. med en gotisk fasad så rikt utsmyckad att man nästan tappar andan. Eller Palazzo Publico i råhuggen, rödbrun sten med sitt imponerande torn. Det är 88 eller 102 meter högt, beroende på om man räknar med åskledaren…
I Siena lunchade vi på egen hand, några av oss vid Piazza del Campo, där årliga hästkapplöpningar avgörs runt det solfjäderformade torget, med den entusiastiska publiken både på innerplan och runt husväggarna. Vi avnjöt dock vår pasta, eller möjligen pizza i lugn och ro utan publik och störande hästar.
På kvällen väntade en verklig höjdare i dubbel bemärkelse. På promenadavstånd från hotellet tog vi bergbanan brant upp till byn Montecatini Alto, där vi kunde äta, dricka och sjunga i egen lokal. Det var en annorlunda kväll med mycken sång och glädje och den nattliga utsikten över staden nedanför var anslående.

OSTADIGT VÄDER
Det var lördag, när vi besökte Florens dagen därpå. Vädret hade börjat bli lite ostadigt med någon regnskur, men det var fortfarande varmt. Och paraplyförsäljarna ska ju också leva… En stadsvandring med svensk guide gav oss de första intrycken av denna stad, vars betydelse tog fart på 1200-talet, medan Växjö ännu låg i sin linda vid sjökanten. Men Florens’ anor sträcker sig till åren omkring Kristi födelse. Ständig kamp mellan påvar och tyska kejsare bromsade utvecklingen, men de florentinska köpmännen var duktiga och lyckades trots oroligheterna att dra in mycket pengar till stadens utveckling.
I Florens dricker man Chianti, helst den röda, och vi hade goda tillfällen att prova. Återigen imponerande byggnadsverk, man fattar inte hur de kunde åstadkomma dessa fasader och utsmyckningar med dåtida verktyg och hjälpmedel. En gång i tiden bodde etruskerna i dessa trakter och man kan på goda grunder anta att mycket av deras egenskaper inom kultur och konst gått i arv till florentinarna, får vi veta.
De stora turistattraktionerna är samlade i tvenne centra, helt nära varandra och bekvämt ur turistsynpunkt. Det ena är Piazza della Signoria, eller Regeringstorget, det andra är Domen med kampanilen och Baptisteriet. Kameror och mobiltelefoner fylldes på med det ena motivet efter det andra och alla får, liksom jag, försöka identifiera byggnaderna efteråt, allt efter som vi passerade dem. Stiliga fasader och ståtliga interiörer är inga överord. Frågan är om inte det åttasidiga Baptisteriet framför Domen imponerade mest på mig i Florens. På PU:s hemsida kan ni också hitta Maj-Lis Ulfsparres bilder i fotogalleriet. Titta på dem, de är kronologiskt presenterade dag för dag. Kanske ytterligare några vill presentera bilder från resan, så gör det till PU:s e-postadress.

MOT DEN EVIGA STADEN
På vägen till Rom, det hade hunnit bli söndag. Nu gjorde vi ett uppehåll i den gamla påvestaden Orvieto. Här hade påvar och deras stab bott och verkat innan de tog Vatikanen i besittning, fick vi veta. Staden är berömd för sin domkyrka (bilden ovan), vilken är den italienska gotikens vackraste byggnadsverk. Jag förstår påståendet, och insidan var lika imponerande, trots att vi vid det här laget hade sett åtskilliga exempel på kyrklig byggnadskonst av högsta dignitet. På kvällen checkade vi in på ännu ett bra hotell och åt gemensam middag där, som vi hade gjort de flesta kvällar.
Besöket i Rom, inleddes dagen därpå med en guidad rundtur med buss och promenad. Det var perfekt, det gav både överblick och detaljkunskap. Vi missade inga kända turistmål som Collosseum, Forum Romanum, Spanska trappan eller Fontana di Trevi. Vid fontänen smög sig nästan alla ner och vände ryggen till vattnet och kastade en slant över axeln med förhoppning om att få återkomma. Jag har också gjort så ett par gånger, men det får vara nog nu, tycker jag.
Sista dagen i ”Den eviga staden” ägnades åt Peterskyrkan och Sixtinska kapellet. Den förra är ju kristenhetens största kyrka, och bär verkligen syn för sägen. Den är ju i sig ett fantastiskt byggnadsverk fylld med konst i form av skulpturer och mosaiker och så det mäktiga högaltaret. Mosaikerna ser på avstånd ut som tavlor, men går man närmare så framträder glasbitarna i olika nyanser, sällan större än lillfingernageln. Det finns ingen målad konst i Peterskyrkan, desto mera av den varan i angränsande Sixtinska kapellet, där Michelangelos berömda takmålningar, Skapelsen, och på altarväggen, Yttersta domen, är särskilt omtalade. De tog honom flera år att fullborda i början på 1500-talet. Ska man göra allt samman full rättvisa, så bör man ägna dagar åt dessa gigantiska objekt
Så tog vi farväl av Roma med en eftermiddag på egen hand och en gemensam middag på kvällen. Nu tyckte vi nog att maten hade hunnit bli lite enahanda. Även om den var vällagad.

Därför upplevde vi nog alla att det sista matstoppet i Skåne, när vi åter kommit in på svensk mark på onsdagskvällen, utgjorde en kulinarisk kulmen: ett svenskt sillbord med nykokt potatis. Det var en glad överraskning, halvannan timme innan vi var hemma igen.

Sammanfattningsvis hade vi upplevt en fantastisk resa med ett ambitiöst program signerata PU:s Gertrud Swahn i samarbete med Ramkvillabuss och vår förträfflige reseledare Leif Christer Landkvist. Eva Jordevik, medresenär från styrelsen, framförde deltagarnas tack i välfunna ordalag, medan vi i skydd av mörkret rullade in i Växjö.

TEXT och BILD: Håkan Klasander

TOSCANA OCH ROM

2013 lockade PU med en resa till Toscana och Rom. Den här gången åker vi buss till Köpenhamn varifrån flyget tar oss till Pisa. Det lutande tornet måste vi ju titta på. Lunch äter vi i Lucca innan bussen tar oss till Montecatini Terme där vi ska bo på Hotel Ariston i fyra nätter.

Nästa dag besöker vi den ekologiska vingården La Querce där svenskan Linda Sandkvist bor med sin italienske make. Det blir visning av gården, vinprovning och lunch. Solen skiner och det är en vidunderlig utsikt över landskapet. En helt fantastisk dag.

Nästa dag besöker vi Siena som är berömt för sitt torg där det är hästkapplöpningar två gånger om året. På kvällen åker vi med en kugghjulsbana upp till Ristorante La Torre.

Florens står på programmet nästa dag. Vi får en guidad stadspromenad av Agneta Helldal. Tyvärr visar sig inte Florens från sin bästa sida, regnet öser ner och vi får rädda oss in på Palazzo Pitti, ett renässanspalats som rymmer flera museer.

Nästa dag lämnar vi Montecatini Terme för att fortsätta mot Rom. På vägen stannar vi i staden Orvieto i Umbrien. Staden ligger på ett tuffberg. Vi får en guidning i staden och tittar även på den praktfulla domkyrkan i gotisk stil som finns här. Staden är också känd för sitt vita vin, så det blir både lunch och vinprovning här.

Första dagen i Rom blir det en stadsrundtur med Ing-Marie Jinneryd Reggioli till olika kända platser som Colosseum, Spanska trappan och Pantheon. Vid Fontana di Trevi kastar vi ett mynt över axeln för att få komma tillbaka till Rom. Dagen efter möter Ing-Marie upp för att guida oss i Vatikanen, Sixtinska kapellet och Peterskyrkan. Det var väldigt mycket folk här, men vi fick inte hälsa på påven.

Flyget tar oss sedan tillbaka till Köpenhamn varefter Ramkvillabuss tar oss den sista biten hem till Växjö.

Resenärerna
Gerd och Werner Törnblom