Den spanska galenskapen

Kan man verkligen sitta under en lång föreläsning och lyssna på en melodislinga på åtta takter utan att till sist sovande ramla av stolen? Även om melodislingan är förpackad på olika sätt: spelad på gitarr eller piano, nyckelharpa eller spillåpipa, förvandlad till konsertstycke, körverk eller som visa med gitarrackompanjemang?
Jadå, det går alldeles utmärkt, för ”den spanska galenskapen”, mera känd som
”La folia”, första gången nedtecknad på 1490-talet i Portugal, håller sitt grepp mer än 500 år senare. Åtminstone om melodins liv och leverne uttolkas av en så grundlärd person som Märta Ramsten, välkänd bland oss äldre från radions P1 och Musikradion. Hon och hennes kollega Margareta Jersild har gjort en grundlig utredning om ”La Folia”, som publicerades i en 282-sidig bok 2008.

Det blev en mycket intressant och givande föreläsning med både ljud- och bildillustrationer. Vi fick lära oss att melodin från början var både en sång och en dans och att den skapades på Iberiska halvön, vilket ju är Spanien och Portugal.

Dansen beskrivs som ”en mycket snabb och eldig folklig dans som
ackompanjerades på femsträngad gitarr och rasselinstrument”. Den dansades, spelades och sjöngs på 1500-talet och in på 1600-talet i just Spanien och Portugal.
Här ser vi en koreografisk bild över hur man kan dansa en Folia.
Det är bara att sätta igång och öva…
Melodin utgör ett tacksamt tema för kompositörer som vill göra variationer på temat. Mest kända bland dem är Corelli och Vivaldi på 1700-talet. Att skriva ”tema med variationer” baserat på ”La Folia” var snudd på ett måste bland många klassiska kompositörer. Det tyckte Rachmaninov också.
Och melodin spreds över Europa och nådde på olika vägar även Sverige –
krigståg, gesällvandringar utomlands, adelns bildningsresor… Först tog adel och bildade människor sig an melodin och använde den till att sätta text till. Sedan spred den sig till vanligt folk. Men innan dess hade den gjort ett bestående avtryck i svensk historia, som melodi till den berömda ”Sinclairvisan”. Den skrevs 1739 och handlade om den svenske majoren Malcolm Sinclair, som
mördades på hemväg från ett uppdrag i Konstantinopel. Ryssarna misstänktes för dådet och visan användes i den propaganda som föregick kriget mot Ryssland 1741.

Men melodin fick många flera användningsområden. Den gjordes om till polska och i den vevan förvanskades namnet, ”Folies d´Espagne” till att i folkmun bli ”Fiol i spann”, vad det nu kan betyda. Melodin dög till ännu mer. Till
skämtvisor, nidrim, folklekar, nonsensramsor och inte minst barnvisor, av vilka ”Ro, ro till fiskeskär” är den mest kända. Då skall nämnas att även Carl Michael Bellman använde melodin i Fredmans sånger, nr 5b, ”Se svarta böljans vita drägg”.
Så fortsatte den odödliga visan sitt liv in i våra dagar, där Olle Adolphson skrivit text till den, arrangerat för kör, solo och gitarr.
Och Bengt Hallberg har improviserat en hel ”minikonsert” för ”La folia” med variationer.
Olle Adolphsons arrangemang av ”La folia” avslutade den uppskattade
föreläsningen och som sig bör avtackades föredragshållaren Märta Ramsten med stora applåder.
Text: Torsten Persson och bild: Björn W Stålne