Rasmusson – annorlunda föreläsare

Den tredje föreläsningen i serien ”Fem aspekter på tredje åldern” gick av stapeln inför runt 400 medlemmar torsdagen 10 oktober. Inte helt oväntat blev det en synnerligen munter föreställning. Något annat var förmodligen inte att förvänta sig när föreläsare var Ludvig Rasmusson, en av landets mera kända kåsörer och ständig medarbetare i P1:s ”Gomorron världen” på söndagsmorgnar och för några år sedan utnämnd till landets roligaste journalist.

Dagens ämne var ”Det ålderslösa samhället” och när föreläsningen var slut kunde åhörarna konstatera, att föreläsningen hade handlat om allt utom det utlovade ämnet.

Dagen inleddes med att namnet på årets Nobelpristagare i litteratur meddelades och fortsatte med dagens kursvärds presentation av föreläsaren. Särskilt framhölls dennes beresthet, då han både varit i Ljuder, där han konfirmerades, och i Lessebo och Värnamo, där han ätit pizza. Inte nog med det – han hade även varit i Alvesta en gång tidigare, liksom i Växjö ett antal gånger.

Därefter inleddes föreläsningen om det ålderslösa samhället med en tiominuters berättelse om när föreläsaren varit i Emmaboda första gången för ett antal år sedan och om hur samhället ändrats sedan han kommit tillbaka nästa gång.

Sen gick han raskt över till att berätta om sina två kortbenta hundar specialiserade på att leta tryffel och som ledsagade honom under morgonens obligatoriska joggingtur på sju kilometer. Efter ett kort nedslag i hans livs historia, som guide i Paris för ett antal år sedan, fortsatte föreläsningen om det ålderslösa samhället med en intressant redogörelse för hans hustrus arbete som fotograf och ständig porträttör av årets Nobelpristagare. Föreläsarens berättelse om hur han assisterat hustrun vid fotograferingen samt möte med en sur pristagare som inte alls var sur var mycket intressant, men fortfarande i utkanten av den förväntade föreläsningen om det ålderslösa samhället.

Åhörarna fick därefter ta del av författarens vedermödor vid försöken att slingra sig undan förlagets pockande krav att han skulle skriva en bok i ett ämne han inte alls ville skriva om. Han fick dock ge med sig, skrev boken och meddelade även att boken fanns till salu i pausen.

När pausen utbröt, under stor munterhet och starka och ihållande applåder och samtliga böcker sålts, kunde man se dagens kursvärd föra ett allvarligt samtal med föreläsaren. Enligt tillförlitlig källa hade nämnde kursvärd föreslagit föreläsaren att komma till ämnet, som var orsaken till att han engagerats. Ett löfte hade avgetts om detta.

Efter kaffepausen talade föreläsaren därefter flera minuter om det ålderslösa samhället, men enligt principen om fria associationer försvann föreläsningen därefter, till auditoriets munterhet, ut på fria och obanade stigar som inte hade med det ålderslösa samhället att göra.
När föreläsningen väl var slut kom föreläsaren osökt in på Winston Churchill, vars livsstil svor mot allt som hade med sunt leverne att göra. Därefter diskades i god takt Charles de Gaulle, Mao och Deng Xiao Peng av. Stalin fick också en släng av sleven innan kursvärden lyckades få stopp på fortsatta utflykter.
Det var med andra ord en mycket givande föreläsning, mindre minnesvärd för innehållet än för den ovanligt höga stämningen i salen. Helt i enlighet med den avslutade föreläsningen hann föreläsaren med hur pessimisten och optimisten kan hantera jordelivet. Pessimisten: ”allt är så dåligt och eländigt” och optimisten: ”säj inte så, det kan bli mycket värre.”
Som sagt, en minnesvärd föreläsning om ”det ålderslösa samhället”.

Text och bild: Torsten Persson