En vresig man. Och en rättskaffens man.

Den obönhörligt sista föreläsningen i PUV:s långkörare ”Den litterära visan”, som under höstterminen samlade 720 anmälningar och fick dubbleras.
Den sista föreläsningen handlade om konstnären och visdiktaren Ruben Nilsson. Jan-Olof Andersson, sångare och gitarrist har besökt oss tidigare, senast då han höll en bejublad föreläsning om Olle Adolfson. Nu stod Ruben Nilsson på programmet och mottagandet blev detsamma – stormande applåder och snudd på ovationer.
Fattig. Begåvad. Skicklig yrkesman – plåtslagare. Rättskaffens. Sökte ensamhet. Det är många ord man kan använda för att berätta om Ruben Nilsson, en lysande begåvning som gick sin egen väg, så till den milda grad att han gjorde sig omöjlig bland vännerna mot slutet av sitt liv.
För alla, som Ruben Nilsson var en ny bekantskap för, måste dagen ha varit en riktig höjdare. Stort jubel efter framförandet av ”Den odödliga hästen”, stensprängar Kalle Wahlgrens gamla häst. För att inte tala om ”Åkare Lundgrens begravning” och de fyra sörjande sönerna och begravningen som gick något snett. Inte att förglömma ”Laban och hans döttrar”, som slutade med att Jakob blev svåger med sig själv.
Men det sjöngs även visor med bett i och där Ruben Nilssons samhällsengagemang slog igenom. ”Ficktjuvens visa”, om den fria företagsamheten gick hem, och åt ”Den okända soldaten” var det ingen i salen som skrattade – det var pacifisten och antimilitaristen Ruben Nilssons hälsning till militärt vansinne.
Mer blev det. ”Trubaduren”, ”Amerikabrevet”, ”Fimpen och tändstickan” var ytterligare några visor som den generöse Jan-Olof bjöd en publik som hörbart uppskattade framförandena.
Mannen Ruben Nilsson var en komplicerad person. Begåvad visdiktare och konstnär. Vresig och otillgänglig – lämnade sin familj, drog sig efterhand undan vänner och familj, ville vara ifred, levde bitvis i ren misär tills hans första vissamling publicerades och han plötsligt fick pengar på fickan. Rättvisa och enkelhet – ”man ska inte göra sig märkvärdig” sade han och gav Evert Taube en känga. Ingen sprit.
Tre vissamlingar gav han ut och totalt skrev han mer än 50 visor med musik till. Han blev bekant med Klarabohemerna, där Nils Ferlin var den mest kände. Och det var Ruben Nilsson som 1963 blev förste mottagare av det nyinstiftade Ferlin-priset. Visorna är han mest känd för, men han var även en skicklig konstnär.
Han sjöng aldrig själv in några av sina visor, men när Fred Åkerström på 60- och 70-talen sjöng in hans visor blev han ett namn på allas läppar. Men då hade han gått bort, året 1971, vid 78 års ålder.
En härlig dag med Ruben Nilsson och Jan-Olof Andersson – det kunde man avläsa på leenden och glada ansikten.

Därmed var serien med den litterära visan slut – i alla fall för denna gång…

Text: Torsten Persson
Bild: Björn W Stålne