Musica Vitae konserterar för PUV

Utsålt var det och trevlig var ”Vår egen konsert” i Utvandrarnas hus 27 september, med Musica Vitae och solister på scenen. Konserten hade givits dagen innan, även i P2 och den uppskattande recensionen i lokaltidningen fick nog de ännu tvekande att skynda till platsen.
Björn Stålne presenterade programmet med bl a en retorisk fundering om vilken av satserna i första numret, ett divertimento av Mozart, som enligt de italienska satsbeteckningarna – allegro di molto eller allegro assai, var snabbast. Det var upp till åhörarna att avgöra, be-stämde konferenciern generöst det. Sista satsen var det nog, ansågs i pausen.
Skomakaren skall bli vid sin läst och därför avstår en amatör att recensera en musiken och framförandet. Men jo, två saker kan noteras. De två uruppförandena av s k ”modern musik” gav en angenäm krydda åt konserten, inte minst genom dels de två skickliga instrumenta-listerna, dels den ovanliga instrumenteringen med saxofoner och slagverk. Vilket av de två nya verken var bäst? En smaksak, men verket av Andrea Tarrodi, med titeln ”Vind” fick många röster. Mycket vackert, faktiskt.

De som satt närmast köket hörde strax före pausen stundtals dova knallar, misstänkt lika champagnekorkar eller bubbelkorkar, vilket det dessutom var. Styrelsemedlemmar, som verkar finnas överallt alltid, öppnade flaskor och fyllde glas i så rasande fart som upp-hällande av bubbel tillät och ingen behövde bli utan. I minglets tecken tömdes glas och erbjöds påfyllnad och det rådde allmän gamman och muntert sorl i pausen.

Utlovat bubbel … förbereds med viss möda
Det ”tunga” verket efter pausen var Richard Strauss´ ”Metamorphosen”. För ett otränat musiklyssnaröra hade det känts.. – får man säga det? –enformigt. Men tack vare presenta-törens introduktion där verket sattes in i sitt historiska sammanhang, nämligen slutet av andra världskriget och förstörelsen av Tyskland, fick lyssnaren en bild i toner av komposi-törens förtvivlan och uppgivenhet över att behöva bevittna Tyskland, ett kulturellt högt-stående land duka under för barbariets krafter.
Applåder och blommor och ett angenämt slut på PUV-veckan, tyckte folket som glatt gick hem medan styrelsemedlemmarna fick nöjet att torka av, sopa, samla ihop tomglas och plastglas och sedan köra iväg med hela rasket..
Men vad gör man inte för medlemmarna, pustade en svettig styrelsemedlem som så småningom fick sin belöning.
Så var en traditionell PUV-vecka med föreläsningar, studiecirklar och konsert till ända.
Text och Bild: Torsten Persson