Filmmusikens Evergreens

2016-11-28

Föreläsningen med rubriken ”Filmmusikens evergreens” var lovande och närmre 300 medlemmar bänkade sig för att avnjuta och återuppleva gångna och inte så länge sedan gångna tiders välkända melodier och sånger.
Det blev inte så mycket med det, med musiklyssnande. Däremot en bitvis mycket intressant föreläsning om filmmusikens utveckling och uttrycksformer och hur filmmusiken utvecklats under ett sekel. En gång satt en pianist och improviserade efterhand som bilder visades på filmduken. Nästa steg blev när musik kunde spelas in direkt på filmen, men det skapade viss förvirring inledningsvis – vad hade musiken med bilderna att göra? Sedan utvecklades ljudtekniken när mikrofoner började användas – först bara en, som allt ljud spelades in på samtidigt, fram till våra dagar, då musiken spelas med stora symfoniorkestrar med jazzorkester och med kvalificerad högteknologisk
ljudutrustning.
En berättelse om musikalitet och omusikalitet kände vi igen: hur opsykologiska lärare i småskolan talade om för små barn att de var omusikaliska och inte fick vara med utan ställa sig längst bak. Det talades om paradigmskifte, dvs när en händelse eller serie av händelser medför en radikal förändring av det som dittills varit gällande norm. Ett årtal nämndes: 1994 kom internet och mobilen på samma gång. Då blev världen inte densamma igen. Beatles bidrog till ett annat paradigmskifte inom popmusiken: före och efter Beatles och popmusiken blev aldrig densamma igen.

Föreläsaren, Peter Bryngelsson gjorde intressanta nerslag inom filmmusiken. En avledare kom att handla om nationalsånger. Några fick betyg: Sveriges är sisådär, ryska en av de allra bästa,
marseljäsen tätt efter. Peters favorit var den tjeckiska nationalsången, och genomgående bra är de som innehåller både dur- och mollinslag. Vår nationalsång är ju inte precis någon humörhöjare, konstaterade han.

Fler intressanta inslag följde och koncentrerades på tre välkända filmer: Casablanca, Hajen och Psycho. Den mycket initierade föreläsaren berättade och illustrerade medryckande om dramat kring inspelning en av Hitchcocks ”Psycho”, med provandet av olika ljudeffekter, från knivhuggande i inköpta grisar från slakteri, till huggande i vattenmeloner. Samt uppståndelsen när kameran riktades ner i en toalettstol. ”Hajen” blev något avdramatiserad när man fick höra hur hajen byggdes upp, förstördes, ny haj byggdes osv. Musiken var uppenbarligen ett tvistoämne mellan kompositör och regissör – den senare kunde inledningsvis inte förlika sig med att musikbakgrunden bestod av två, säger två toner. Däremot ändrade han sig när han fick höra det färdiga resultatet. ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart var uppenbarligen en kaotisk historia där ingen visste vad som skulle hända, och den klassiska scenen med Ingrid Bergman som ser helt tomt framför sig har inte med att hennes själsliv gick på lågtryck utan berodde på att hon inte visste vad hon skall säga eller göra.
Nu är det redan nya tider – en man vid namn Spielberg har ofrivilligt kommit att gå i täten för en återgång till den gamla tiden, med den tidens ”matinémusik” som illustrerar händelseförloppet på duken.
Som sagt – mycket musik blev det inte men i gengäld fick vi en mycket intressant föreläsning.
Text: Torsten Persson
Foto: BWS