Resa till Oslo

MUSIKRESA TILL OSLO

Torsdag 26 maj

I god tid samlades vi vid spår 2 på Växjö station. Många av oss hade med väckarklockans hjälp kommit ur sängen någon gång mellan 04.00 och 04.30. En ovanligt tidig uppstigning. Växjö visade inte på någon större aktivitet. Någon sopade, någon cyklade för att dela ut tidningar.
SJ, SJ gamle vän…En trasig kabelledning satte stopp för tågresa Växjö – Göteborg. Det fick bli buss i stället och det gick mycket bra. En väsentlig fråga blev ”hängande i luften”. Var är kaffet och frallorna? På tåget, som inte kom? Nej! Kaffe från Statt och goda frallor från Alvesta hembageri försäkrades vi om fanns med. Efter en sväng in om Hjärtenholm var vi nu hela resegruppen samlad.
Det vackra svenska grönskande sommarlandskapet och små och större samhällen tog vi till oss med tankar och synintryck. Av samtalen att döma var vakenheten stor. Mellan Värnamo och Borås i Tranemo vid Kroksjön gjordes ett mycket uppskattat stopp. Från bussens inre togs kaffe och frallor fram. Smakade jättegott i det vackra vädret. Skön bensträckare.
Vidare mot Göteborg där bussen lämnade av oss vid Centralstationen. Tillfälle gavs att lämna in våra väskor och sedan ”göra Göteborg”. Många besökte Trädgårdsföreningen, ett vackert andningshål i stan. Kl 11.00 samlades vi i First Hotel G:s restaurang. Björn informerade om kvällens operaföreställning, Turandot, och framförallt om fredagens konsertprogram med hjälp av en avancerad högtalarteknik. 11.30 serverades mycket fin kummel i en sås, som många av oss gärna ville ha receptet på – men ingen fick. Stor grönsaksbuffé och avslutningsvis kaffe.
Från spår 13 avgick sedan tåget mot 0slo. Hur många nickade till under färden? Det vackra dalsländska landskapet med bl a Le-sjöarna och Dals Ed passerades. I Dals Ed stannade inte vårt tåg. Det gjorde däremot tåg med tyska soldater som skulle hem från Norge. Officerarna fick äta på restaurang medan soldaterna utfordrades i sina vagnar. Konduktören med grön flagga i bakfickan tittade till oss och vid gränsen dök några tullare upp. Vi fick peka ut vårt bagage. De fick små skämtsamma kommentarer men behöll sin kontrollvärdighet.
17.00 anlände vi till Oslo centralstation där buss väntade. Kort bussresa till Thon Hotel Panorama, ett av 16 st Thon Hotel i Oslo. Panoramautsikten var förbehållen sviterna på 13 våningen. Vi kom fort i kontakt med vårt hotells säkerhetssystem. För att få ”fart” på hissen måste vårt rumskort läsas av inne i hissen. Vems kort skulle läsas av först? Det som hade högst våningsnummer eller…? Efter kort refreshing time. Hann någon pröva duschinstallationen? Mycket knepigt att få plats i och gav tydligt bevis på att rummet var ett våtutrymme.
Buss väntade utanför hotellet och kort färd till Den Norske Opera & Balett. Vilken arkitektonisk skapelse, som mötte oss. Våra olika sinnesintryck uttrycktes med tyst vördnad och förvåning men mer ljudligt med ”Oh och Oj” följt av mer ordrika kommentarer.
Vi slog oss ner på våra platser och tog till oss Giacomo Puccinis sista verk ”Turandot”.

/Rea Gunnarsson

Oslo-operan, Turandot

Musikresan till Oslo den 26 – 29 maj i år motsvarade mycket väl mina förväntningar.
Det var Operahuset i Oslo som lockade mest. Ända sedan invigningen 2008 har jag längtat dit för att med egna ögon få se byggnaden.
Musikaliskt fick vi ta del av Puccinis sista verk Turandot på Nationaloperan följt nästa kväll av Beethovens pianokonsert nr 5 och Skrjabins 2:a symfoni på Oslo konserthus.
Först måste jag säga att det var lite omtumlande att ta steget från att ha njutit till fullo av det praktfulla byggnadsverket i bländande vit marmor till att sitta ner i huvudsalen och försöka koncentrera sig på handling och utförande i Turandot.
Scenografi och kostymer motsvarade inte vad jag hade väntat mig. Alldeles för avskalat tyckte jag.
Man fick vänta länge på Turandot. Hon visade sig vara precis som väntat; hård och oåtkomlig. Det var svårt att inte tänka på Birgit Nilsson, som i denna roll fick ett av sina paradnummer.
Arian Nessum Dorma, framförd av mexikanaren Diego Torre, kände jag igen men blev inte nämnvärt berörd.
Berörd blev jag däremot av ryskfödda Yana Kleyn som spelade Liù. Yana sjöng vackert och känslofyllt. Hon var inkallad med kort varsel från Stockholmsoperan för att ersätta den ordinarie rollinnehavaren.
Liù är kung Timurs trogna slavinna och förälskad i prins Calàf. Liù väljer döden framför att avslöja Calàfs namn.
Yana Kleyns Liù stod i mitt tycke för föreställningens bästa prestation. Jag skulle gärna vilja återse Yana Kleyn i en ny föreställning.

/EVAN KARLSSON

Fredag 27/5 – Back stage – Oslooperan

Så fick vi glädjen och nöjet att få vara med på en guidad tur på Oslo-Operan.
Arkitektfirman Snöhetta fick det hedersamma uppdraget, att forma Operahuset.

Hela operan ser ut att vara en förbindelse mellan vatten och land
– en oerhört vacker skapelse – gjord av marmor, ek, aluminium och glas.

Efter att ha kommit in i den stora ljusa foajen med höga glasfönster blev vi så
lotsade på ett härligt sätt av vår guide.
En trevlig underhållande och kunnig man, som berättade allt om operan för oss.

Genom foajén böljar sig en ca 2000 kvadratmeter stor ekvägg.
Det har gått åt mängder av ek…
Ekträ som hälsar oss med ett ljust skimmer.
När vi rör oss inåt mot centrum har man bearbetat eket mot
en mjukare något mörkare kulör, för att sedan inne i hjärtat (salongen) bli nästan svartbrunt.

Allt för att alla våra sinnen ska riktas mot det som händer på scenen.

Vi fick också ta del av allt som finns bakom scenen och upp genom hela huset.
Repetitionslokaler för alla former av dans, musik och sång.
Allt arbete i ”fabrikken” : perukmakeri, scenkläder, koreografi och all fantastisk teknik osv.
Man har lagt ner oerhörda resurser och möda på att få allt så perfekt som det verkligen är.

I mitt tycke – ett alldeles underbart Operahus!
Måste ses!

/BIRGITTA JÖNETEG

Konserthuset och Oslo-filharmonikerna

Efter en lugn promenad från hotellet till Oslo konserthus, samlades alla i Glashuset för information om den musik vi skulle få avnjuta. Den som berättade var kvällens dirigent Vasily Petrenko.
Så började konserten. Den stora salongen var näst intill fullsatt.
Oslo-Filharmonien intog sina platser och kvällens konsertpianist Paul Lewis och dirigenten Vasily Petrenko togs emot med varma applåder. Vi bjöds på Ludwig van Beethovens konsert nr 5 för piano och orkester, Kejsarkonserten.
Stort, mäktigt, tyst, mjukt och dundrande ljöd musiken. Ibland föll ögonen på dirigentens armar och händer och man förundrades över hans mjuka rörelser som bjöd in de olika instrumenten. Öra och öga var med hela tiden. Så slog dirigenten av. Stormande applåder kallade in pianist och dirigent flera gånger och det blev ett extranummer.
Efter pausen hade vi inga förväntningar alls på konserten. Vi visste inte mycket om kompositören Aleksandr Skrjabin. Vi trodde det skulle bli tungt och jobbigt. MEN …vi satt trollbundna av den mjuka musiken. ”Filmmusik” som framkallade många olika bilder.
Det som framfördes var Symfoni nr 2, c-moll op 29.
” Det är viktigt att musik berör” sa Björn Stålne till oss i bussen.
Vi var berörda.

/INGA och HARALD VIDELL

Oslo konserthus ritades av den svenske arkitekten Gösta Åbergh och invigdes den 22 mars 1977.

27/5 – Guidad tur i Oslo

Efter frukost leder Ivar Karlsson gruppen från hotellet till hörnet Rådhusgata – Dronningens gata, dit David, som invandrade från Eritrea för 27 år sedan, kört sin buss. Guiden Reidun möter upp och börjar med att berätta att hennes namn betyder: hon som saknar hemmet. (Svenska Akademin: norskt namn, trol. sammansatt av ett ord med bet. ’rede’ och ett led med bet. ’älska’). Vi kan nog anta att hennes namn går tillbaka till åtminstone vikingatid.
Reidun talar bokmål, men kan naturligtvis också nynorska som hon karakteriserade som konstruerat. Hon påpekade också att det bland en befolkning som är utspridd över en så stor landyta som Norges finns ett otal skilda dialekter. Under hennes skoltid läste barnen dessutom gammelnorska.
Det kan tilläggas att bokmål och nynorska tillsammans utgör det norska skriftspråket. Nynorskan blev ett jämställt och officiellt sätt att skriva norska genom beslut i Stortinget 1885 och baserades på riksmålet, som skriftligen var nästan identiskt med danska. Det finns alltså ingen ”riksnorska”.
Gammelnorsk var språket i Norge fra begynnelsen av vikingatiden fram til annen halvdel av 1300-tallet.
Sentrum
Bussen börjar rulla och Reidun berättar att det fanns en by vid foten av Ekeberg. Den flyttades till ett läge som var lättare att försvara och en stenmur byggdes runt samhället, som blev Oslo. Stadens rötter går tillbaka till runt år 1000. (Under medeltiden skrev man Anslo eller Aslo och Ans eller As pekar på en ås, Ekebergsåsen. Oslo skulle då vara ängen nedanför åsen. En annan tolkning har velat få det till asagudarnas äng, men Edvard Bull den äldre sätter den topografiska förklaringen före den religiösa). Mellan 1624 och 1925 hette staden Kristiania, efter Kristian IV.

Från bussen kan vi skymta Akershus fästning, där det pågår en medeltidsfestival. Ett för oss ovanligt inslag i stadsbilden är människor klädda i folkdräkter, bunader. Vi förknippar dem främst med 17 maj, men nu kan det vara examensfester, bröllop och andra fester som gör att folk klär upp sig.
Vi passerar Stortinget, Grand hotell, Nationalgalleriet där bl.a. Edvard Munchs Skrik finns utställd. (Det separata Munchmuséet har en stor samling med konstnärens verk, som just nu visas tillsammans med fotografier av Robert Mapplethorpe. Avsikten är att visa på paralleller mellan de två bildskaparna).
På den vidare färden ser vi Universitetet, från 1812, den pampiga Victoria terrassen, som under ockupationen var Gestapos högkvarter och som nu används av Utrikesdepartementet.
Intill Rådhuset ligger Norska Nobelinstitutet som har till uppgift att stödja Norska Nobelkommittén i dess arbete med att utse fredpristagare. Vi fick bl.a. veta att de ockuperande tyskarna ville komma åt institutets dokument, men stoppades eftersom institutet var svensk egendom. Det nämnes också att dokument som varit sekretessbelagda i 70 år visade att Hitler nominerades till fredspriset. Så var faktiskt fallet men det bör tilläggas att socialdemokraten Erik Brandt, som satt i Sveriges riksdags första kammare 1938-42, menade att nomineringen inte skulle övervägas på allvar. Han var övertygad antifascist och nomineringen var en satirisk kritik av att några riksdagsledamöter nominerat Neville Chamberlain. Många uppfattade inte ironin och Erik Brandt drog tillbaka nomineringen. Detta enligt Nobelprisets hemsida. SvD har också rapporterat därom. För övrigt delades inget fredspris ut åren 1939 – 43.

Vigelandsparken

Så åker vi ut från Sentrum, genom beste vestkant och erinras om sången Når kastanjerne blomstrer i Bygdøy Allé, till Majorstua och Frognerparken, närmare bestämt Vigelandsparken.
Direkt innanför porten finner vi en staty av en kortvuxen man med hammare och huggmejsel, Gustav Vigeland, skaparen av skulpturparken, som är världens största skapad av en enskild konstnär. Vigeland föddes 1869 och han arbetade praktiskt taget hela livet fram till sin död 1943 för skulpturparken. Parken har mer än 200 skulpturer i brons, granit och smidesjärn, samlade i fem grupper: Portalen, Bron, Fontänen, Monoliten och Livshjulet.
Låt oss gå till Bron, där alla skulpturerna ser oss medan vi passerar. Vi stannar mitt på Bron och begrundar Sinnataggen, som viser en ung, sint gutt. Denna bronsskulptur räknas som ett av Vigelands mest kända verk. Reidun berättar att Vigeland ritade denna lilla pojke då han var i London. Det är alltså en engelsk boy. I Norge finns inte så arga pojkar.
Fontänen är den äldsta delen av parken. I mitten av fontänen står en grupp som bär en stor skål, med sorger är en tolkning, på sina axlar. Några bärare tycks dock inte ta något av skålens tyngd. Skall man lägga in en tolkning i denna iakttagelse?
Monoliten är en 17 m hög granitpelare i vilken 121 människokroppar huggits in. Vigeland gjorde, som alltid, först skisser, sedan modeller i lera och slutligen modeller i gips för sina skulpurer. I fallet med monoliten måste han göra modellen i tre delar för kunna arbeta med den i sin verkstad och kunna hantera den. Sedan arbetade tre stenhuggare i 14 år på granitblocket från Idrefjorden för att få fram alla kropparna. Kring monolitens bas finns människor avbildade i övernaturlig storlek. Vi kunde på dem känna hur stenhuggarna tagit fram mjuka, släta former ur den hårda graniten. Gipsmodellerna till monoliten kan beskådas i Vigelandsmuséet, som ligger intill Parken.
Livshjulet visar män, kvinnor och barn som håller i varandra. Vigeland ansåg detta vara ett av hans med krävande verk i tekniskt avseende. Det gällde t.ex. att få vikterna att balansera varandra så att hjulet inte rullar av fundamentet.
Ett genomgående tema i Vigelands skulpurer är människans utveckling genom livet och han studerar hela tiden den mänskliga kroppen. Edvard Munch uppehöll sig också vid människans, mest mannens, kropp och de båda stora konstnärerna är lika i det avseendet. Hos Vigeland ser man dock inte mycket av det mörka, dramatiska drag som finns hos Munch. (Okt 2015 – jan 2016 visades en utställning på Munchmuséet, Vigeland + Munch bak mytene, som försökte reda ut förbindelser mellan dem och man visade bl.a. bådas monumentala framställningar av människokroppar, Munchs Menneskeberget och Vigelands Monolitten).
Reidun citerade anekdoten från Munchs och Vigelands tid bland konstnärer i Berlin. De båda norrmännen bodde vägg i vägg och delade på en älskarinna. Arrangemanget fungerade så länge de höll reda på schemat, men vid ett tillfälle gick Munch ut med damen vid fel tillfälle. Vigeland blev rasande och kastade en påbörjad byst av Munch på konkurrenten. Efter det hade de båda stora konstnärerna ingen kontakt med varandra. Man kan väl misstänka att till detta lades rivalitet på det konstnärliga och ekonomiska planet. Vigelands stöddes av Oslo Kommun genom köp av hans arbeten, medan Munch fick betala skatt till Kommunen för sina inkomster – så framställde den senare det. Vigeland stöddes i början av sin karriär av Ernst Thiel men lyckades alltså sedan få ordentligt finansiellt stöd av Oslo Kommun, som kanske fruktade att Vigelands arbeten skulle hamna i Sverige.

Holmenkollen

Så kör bussen oss upp till Holmenkollen där vi bjuds på jättestor äppelkaka med grädde – därmed var dagens lunch avklarad. Vi beundrade den hårresande hoppbacken, som består av 1000 ton stål och sträcker sig 58 m, fritt upp i luften. Den är designad av en belgisk-dansk arkitektfirma, till många norrmäns förvåning. Konstruktionen syns väl från stadens centrum – bra utsiktspunkt är Operans tak.
Vi gavs inte tillfälle att prova Ski-Simulatorn, utan får återkomma till hur det känns att kasta sig ut för världens tuffaste utförslöpa (enligt reklamen).
Bygdøy och tillbaka till Sentrum
Den vidare bussresan startade med att vi åkte under hoppbacken, Sedan passerade vi Park Hotel och några dammar som var viktiga källor för riktigt ren is under 1800-talet. Då pågick isdrift eller issagning i stor skala i Norge. Is exporterades till Spanien, Holland och England. Det engelska hovet var kund och ju klarare och renare isen var, desto bättre betalt fick man. Ett test gick ut på att man skulle kunna läsa The Times genom en fot is.
Søren A. Parr i Dröbak blev rik på isexport vid mitten av 1800-talet. Efternamnet Parr hänger på något sätt ihop med namnet på Henrik VIII:s sista hustru, Katarina Parr, som överlevde sin make då denne dog 1547.
Det stora rederiet Fred Olsen byggde upp sin flotta från en start som istransportör.
Det var inte förrän frampå 1950-talet som issågning upphörde.
(Metoden att kyla mat och dryck med is är känd sedan 400 f.Kr, då perserna hämtade is från bergen och lagrade den i isolerade grottor).
Bussresan slutade i Bygdøj, där sällskapet sönderföll i sina beståndsdelar. Därför blir det i det följande bara några egna reflektioner.

Vikingskiphuset får väl anses vara höjdpunkten med de enastående skeppen från gravar runt Oslofjorden, Oseberg, Gokstad, Tune och Borre. Fascinerande är också vagnen, slädarna, djurhuvudena och olika bruksförmål från tiden kring år 1000.
Frammuséet har en fullödig uppsättning av föremål från upptäcksresorna till det som vid slutet av 1800-talet var världens farligaste ställen. Fram seglades under olika expeditioner av Nansen, Amundsen och Sverdrup. I muséet finns också Gjøa, ett mindre fartyg som var först genom Nordvästpassagen.
Thor Heyerdahl bekräftar i Kon-Tiki Muséet den norska geisten. Han gav sig ut på äventyrliga seglatser då Jorden redan var i stort sett utforskad. Muséet visar en modell av flotten som förde honom och hans besättning till Raroia i Tuamoto-arkipelagen.
Där finns också modell av vassbåten Ra, som inte nådde Barbados. Med Ra II lyckades han bättre och nådde Barbados efter 57 dagar från Safi, Marocko.
Tigris seglade 5 månader i Persiska viken och Indiska oceanen, innan Hyerdahl brände henne utanför Djibouti i protest mot krigen i området.
Sedan kunde jag och min fru Kristina ha besökt Norsk Maritimt Muséum, men vi valde att gå till Norsk Folkemuséum, späckat med folklore. Här kan man underhålla sig med stavkyrkor och knuttimrade stugor. Ett pikant inslag är en lägenhet, som beboddes av en pakistansk familj innan huset flyttades från Wessels gate 15. Inventarier togs med så i ett rum finns bl.a. en bonad som visar Kaban i Mekka.
På 1960-talet invandrade några tusental pakistaner till Norge. De blev norska medborgare och idag uppgår de till c. 20 000 personer i Osloområdet, där för övrigt 25% har invandrarbakgrund.
Med huset från Wessels gate kom också ett utedo i två våningar, fyra bås på varje våning.
Från Bygdøy tar man enklast en båt över till Rådhuset och där har man nära till ett otal restauranger längs Akers Brygge. Man kan också gå ut och inspektera det spektakulära Astrup Fearnly Muséet.
Det är nära till Karl Johans nöjesliv, men om man föredrar något seriöst kan man sätta sig på planen utanför Domkyrkan och lyssna på bibelläsning non-stop. Denna lördagskväll läste unga flickor ur Esra, som berättar om hur han i sällskap med 50 000 andra judar återvänder till Jerusalem från fångenskapen i Babylonien.
Lättare att förstå är de texter man finner då man fortsätter ett stycke uppför Karl Johan till Nationalteatern. Där finns citat ur Ibsens verk, inskrivna i silver i trottoaren.
Biblisk historia kan man också ta del av i Noas Ark, som i full storlek ligger vid Langkaia, mitt emot Operan. I Mos 1:6 finns som bekant anvisningar vad gäller både mått och material för arken. Den är det första flytande Bibelmuséet i Europa och prospektet utlovar upplevelser av Goliats kamp, Noas djur, Solomos tusen kvinnor, Jesus och Livets träd som är 12 m högt och går genom arkens tak.
Ytterligare tecken på Biblens betydelse i Norge får jag då den unga filippinska som dukar av frukostbordet på hotellet berättar att hon är i Oslo sedan ett år tillbaka för att studera Bibeln, vid ett metodistiskt institut./KARL SVENSSON

Söndag 29 maj

Efter härlig frukost var det tid för egna strövtåg fram till 12 då vi skulle samlas för att dra till stationen. Många tittade lite extra på hotellets grannfastigheter. Flera hade skyltar uppsatta av ”Selskapet for Oslos Byes vel” på fasaderna och visade att vi bott i en gammal stadsmiljö. Gammalt rådhus, polisstation, lokal för administration. Byggnader från 1600 och 1700 talen.
Nedanför stationen står en stor bronsstaty, en tiger. Oslos smeknamn är ”Tigerstaden”. Namnet kan härledas till en dikt av författaren Björnstjerne Björnson. Han skildrar där en kamp mellan landsbygden – en häst – och en tiger – symbol för staden. En kamp Björnson själv fick utkämpa bl a politiskt. Nu förbinder man tigern med en dynamisk och internationell storstad dit alla ska känna sig välkomna och inte som en farlig obarmhärtig stad. Jag är övertygad om att vi alla blivit väl mottagna i Oslo.
Det är inte bara SJ som har problem. NSBs tåg fick fram till Halden ersättas med Ole Toluffsens buss. Färd på väg utefter Oslofjordens 10 mila sträckning. Vackra stora hus i ljusa färger, gråa och vita, med säkert fantastiska utsikter. Genom skogspartier och genom tunnlar. Ett och annat regnstänk syntes på vindrutorna. I Halden gick väl en och annan tanke till Fredrikstens fästning och kulan, som fick Karl XII på fall.
I Halden bytte vi till tåg och i Göteborg blev det tågbyte för vidare färd hemåt.
Alla kom lyckligt och väl hem igen. Alla fyllda av upplevelser och intryck och dagar att ”vila minnet” vid.
Ett stort tack till Björn för upplägget av denna resa samt den musikaliska information du gav oss.
Och – ett stort tack till Ivar Karlsson för din reseplanering med hotell och transporter. Din kontakt med vädrets makter är beundransvärd. Sol och värme alla dagar. Först i bussen kom några regnstänk!

/REA GUNNARSSON

Foto: Maj-Lis Ulfsparre och BWS
Redigering: BWS