Kan hjärnan repareras? – Anders Björklund, Professor, Lund

Under den rubriken höll Professor Anders Björklund en intressant och initierad föreläsning.
Anders har sina rötter i Växjö. Hans föräldrar var lärare vid Katedralskolan, där han själv tog studenten 1964. Samma år började han läsa medicin i Lund. Huvudämnena första året var på den tiden anatomi och histologi (mikroskopisk anatomi). Hans forskarbegåvning fångades tidigt upp på Histologen, där ett team hade börjat studera nervceller med en helt ny teknik. Detta var så spännande att han mer och mer ägnade sig åt denna forskning istället för att fullborda sin läkarutbildning. Efter disputation 1969 och docentur året efter blev han så småningom professor i histologi 1983 och därefter i neurobiologi. Han är fortfarande i hög grad verksam vid 72 års ålder.

De senaste decennierna har stamcellsforskning varit hans huvudområde och därför kom föreläsningen främst att handla om detta ganska svåra ämne, särskilt användningen av stamceller i behandlingen av Parkinsons sjukdom.
Den ursprungliga stamcellen är egentligen det befruktade ägget, som redan efter c:a fem dagar utvecklas till den embryonala, pluripotenta stamcellen. Från denna differentieras sedan olika linjer av stamceller, som så småningom kan bilda kroppens olika organ och vävnader. Det finns blodstamceller, som skall bli våra blodkroppar, mesenkymala, som bildar bl a hjärtmuskeln, stromastamceller blir skelett och muskler. Efter hand blir cellerna allt mera specialiserade, t ex till insulinproducerande betaceller i bukspottkörteln, vilka det är brist på vid typ 1 – diabetes. En del är inriktade på att bli nervceller. Stamceller kan isoleras, odlas och transplanteras. Ännu så länge är endast transplantation av blodstamceller etablerad behandling. Detta vid vissa former av blodcancer. Övriga stamcellstransplantationer är fortfarande främst experimentella, framför allt på försöksdjur, men Anders Björklunds grupp i Lund har även använt stamceller för att behandla patienter med Parkinsons sjukdom.

Denna relativt vanliga sjukdom beror på Dopaminbrist i en speciell del av hjärnan och leder till bl a stel motorik med gångsvårigheter, skakningar, talsvårigheter etc. Patienterna försämras gradvis på grund av allt lägre Dopaminnivåer.
Den gängse behandlingen är med L-dopa medicinering.

Redan i slutet av 1950- talet forskades den fram av farmakologen Arvid Carlsson, som ju senare fick Nobelpriset för detta. L-dopa har ofta god effekt, men kan vara svårmanövrerad på längre sikt och ger en del biverkningar. Att transplantera Dopaminproducerande celler till hjärnan borde därför vara mycket värdefullt.

Björklund började tidigt att göra sådana försök. Cellmaterial togs från aborterade fosters hjärnor och efter olika reningsprocesser injicerades sedan dessa dopaminproducerande stamceller in i ett speciellt område i patientens hjärna med stereotaktisk teknik. Sammanlagt 18 sådana transplantationer gjordes och i 1/3 av fallen fick man mycket god symtomlindring och kunde med PET – kamera påvisa normaliserade Dopaminnivåer, men i 2/3 tyvärr föga eller ingen effekt. I de lyckade fallen har man sett nya nervceller växa ut och en av patienterna är fortfarande efter 18 år väsentligen besvärsfri!

För att få bättre resultat är nu utmaningen att istället för fosterceller använda embryonala stamceller (befruktade ägg) som blivit över vid provrörsbefruktningar. Äggen skulle ändå kastas. Dessa stamceller odlas i speciella substrat och kan selekteras fram till nervceller och faktiskt till Dopaminproducerande sådana! Dessa kan sedan injiceras i patientens hjärna på liknande sätt som tidigare. Visa ifrågasätter etiken i att använda befruktade ägg, men i Sverige är metoden tillåten, däremot inte i USA och en del andra länder. En risk är också att man får med celler som man inte vill ha. Det kan
bl a vara tumörbildande sådana, virus etc.

Man har hittills sett att Dopaminproducerande celler överlever på försöksdjur med god effekt, men innan man kan gå vidare med kliniska försök på Parkinson-patienter måste Läkemedelsverket ge tillstånd. Det är viktigt med säkerheten och att kunna minimera risker och biverkningar.
Om c:a två år räknar man med att kunna påbörja dessa transplantationer på en grupp patienter under noggrann uppföljning. Metoden är mycket lovande och Lundaforskarna leder denna utveckling i Europa sedan länge.

Det finns således hopp för Parkinsonpatienter att i framtiden kunna få hjälp med stamcellstransplantation, men procedurerna är omständliga och kostsamma, varför det nog dröjer innan dessa blir mer allmänt förekommande. Det finns ju även stora förhoppningar beträffande transplantation av stamceller vid många andra sjukdomar och det pågår mycken sådan forskning i världen. Det kan gälla diabetes eller att reparera hjärtmuskeln efter en infarkt. Området är väldigt aktuellt, men får väl tills vidare ses som en framtidsvision.

Text: Torgny Samuelson

Bild: BWS och Paul Lövgren