”Är jag född så vill jag leva”

Bellman – 1700-talets största visdiktare

Senioruniversitetet gästades den 30 oktober av Bellmankännaren och tillika växjöbon Hasse Nilsson, som höll en mycket intressant föreläsning om Carl Michael Bellman, hans verk och om den tid han levde i. Hasse Nilsson har bl a medverkat vid utgivningen av såväl den svenska som den danska nationalupplagan av Bellmans verk och av den cd-utgåva som innehåller insjungningar av samtliga Epistlar och Sånger.

Stockholm på Bellmans tid

Hasse Nilsson gav oss en levande bild av Stockholm under den tid Bellman levde. Staden var stor även med europeiska mått, folkmängden var ungefär 70000 personer, där merparten bodde i det vi idag kallar Gamla stan.

Utmed Skeppsbron byggde förmögna köpmän sina praktfulla handelshus. De byggde oftast sina förmögenheter på den tidens eftertraktade importvaror.

Stockholms Söder var extremt fattigt och kunde då betraktas som ren slum med enkla arbetarbostäder, som beboddes av daglönare och hade många prostituerade.

Kungsholmen var ren landsbygd med betesmark för djuren. På Djurgården kunde man jaga varg med spjut.

Människorna var trångbodda och levde i nära kontakt med djuren. Stanken var fruktansvärd med all avföring från människor och djur som kastades ut direkt på gatan. Detta och dessutom avsaknaden av rent vatten ledde ofta till epidemier.

Man tog också sitt vatten från Mälaren, där vattnet är bräckt. Att dricka bräckt vatten leder till törst, något som då kunde avhjälpas i någon av de 700 krogar som fanns i Stockholm vid denna tid. Brännvinsbrännarna var också legio i staden. Brännvinet gav tröst för stunden i ett för många människor oftast tröstlöst liv.

Bostäderna var kalla och fuktiga; man eldade med ved, kol och koks, vilket gjorde att Stockholm var en svart och sotig stad.

Dödligheten som helhet men också barnadödligheten var högst i Europa. Likkörarna hade mycket att göra och hämtade med jämna mellanrum upp de döda.

Bellmans liv och verk

Carl Michael Bellman föddes 4 februari 1740, men man vet mycket lite om hans tidigare liv, han ”bara dyker upp tjugo år senare”, som föreläsaren uttryckte det. De enda källor om hans liv vi har är kyrkoböcker, brev och en kort ”levernesbeskrivning”, som Bellman skrev i slutet av sitt liv.

Bellmans farfarsfar Martin Casten Bellman var smed och kom från Bremen under 1650-talet. Farfadern Johan Arendt Bellman blev professor i Uppsala. Han och hans hustru fick tre barn, av vilka den äldste sonen, Johan Arendt blev Carl Michaels far. Familjen fick fjorton barn, av vilka bara fem nådde vuxen ålder. Enligt kyrkböckerna var det sexton barn, men Carl Michael skriver i Levernesbeskrivningen att mamman genomgått tjugoen förlossningar.

Carl Michael fick en påkostad utbildning av en informator, som manade den unge gossen att lära sig att ”hantera Apollons lyra”, d v s att ägna sig åt skrivövningar. Han kom i det avseendet att ägna mycket tid att översätta psalmer.

Den litterära debuten blev en satirisk dikt i Stockholmstidningen, Tankar om flickors ostadighet.

1759 skrev han in sig vid Uppsala universitet men lär inte ha besökt en enda föreläsning. Efter en månad finner vi honom åter i Stockholm, där han snart fick en så gott som arbetsbefriad anställning vid Riksbanken och snart kontakt med andra unga vikarierande tjänstemän med liknande arbetsuppgifter, ”de som satt på den tidens Stureplan”, som föreläsaren uttryckte det.

Carl Michael blev snart medelpunkten i detta sällskap och han skaffade sig snart en publik som underhållare. De pengar han tjänade ”rann som sand mellan fingrarna”, han gav bort pengar, lånade ut, bjöd frikostigt, innan bubblan sprack 1763 och han hotades med fängelse. I Bellmans fall innebar det landsflykt till Norge. Han skrev till kungen och bad om fri lejd, men vistelsen i Norge har inte givit några avtryck i hans diktning. Det är osäkert om han var över huvud taget var i Norge.

Familjen växte, 1764 blev det konkurs och familjen tvingades att flytta till en lantegendom i Gnesta, där Carl Michael avskydde att vistas. Han längtade till Stockholm

Nu kom den stora tragedin i familjen, båda föräldrarna avled med kort mellanrum. Carl Michael förväntades att hjälpa till att försörja de fjorton småsyskonen, där andra släktingar också ställde upp.

Carl Michael kom nu också under beskydd av chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, vilken hjälpte honom att få en tjänst där.

Lissander kom att bli liksom en far för Bellman. Han samlade även på visor och gav stöd åt en grupp vissångare. Dessa underhöll på kvällarna. Den unge Bellman blev snart något av en ”hovpoet” hos Lissander och kom att uppträda inför en intresserad publik. Han skriver parentationer, riddardubbningar, kupletter och senare får han en idé att skriva nidvisor om de bibliska gestalterna (Gubben Noak, Susanna i badet o a). Dessa kom att bli omåttligt populära men kom också att leda till missnöje hos kyrkans företrädare. Elaka visor om prästerskapet spädde på detta missnöje.

Så får han ännu en idé. Han tar upp till behandling en del av de vilsegångna i Stockholm och skriver visor om dem. Jean Fredman, urmakare vid kungliga hovet, förlorar sin post, han faller och förfaller och blir till slut helt utblottad. Hans levnadsöde blir känt i hela Stockholm. Bellman skriver om detta i det verk han kallar Fredmans epistlar (senare också Fredmans sånger). Den mest kända personen i epistlarna blir Ulla Winblad (i verkligheten Maja Stina Kiellström). Andra figurer i dessa är ofta militärer, musiker, kvinnor, ofta prostituerade (kallade nymfer). Fredman blir ett slags konferencier som både medverkar själv och kommenterar handlingen. Tanken hos Bellman är att parodiera Pauli brev (epistlar). Med dessa skriver sig Bellman in i världslitteraturen.

Bellman planerade att skriva 100 stycken epistlar men kom aldrig så långt. Han satte också musik till, ofta användes tillfälliga melodier som man kände till, han skrev om och han komponerade också egna melodier.

I samband med Gustaf III:s revolution 1772 kom Bellman att stå på kungens sida. Han komponerar Gustafs skål, som blev något av den tidens nationalsång. Bellman kom aldrig konungen nära men han kom att stå under konungens beskydd och därigenom få en tjänst vid Nummerlotteriet, detta utan att någonsin arbeta där, Han blev också hovsekreterare.

1777 gifte sig Bellman med Lovisa Grönlund och hans diktning kom nu att ändra karaktär, den blir mera stillsam och naturlyrisk. Han skriver också på konungens begäran opera och skådespel, dock utan att riktigt lyckas.

Bellman och hans hustru får fyra söner, varav son nummer två, Elis, avlider i smittkoppor som mycket liten.. Ingen av sönerna får själva några barn, liksom ej heller någon av Bellmans fjorton syskon.

Bellman drabbas av tbc och gikt och är nära att dö 1789. Han är angelägen om att hans visor utges av trycket, även noterna. Tack vare ny och billigare tryckteknik ges epistlarna med noter ut 1791 av nottryckaren Olof Åhlström.. Det är också nu han skriver de s k Djurgårds- pastoralerna, de sista i raden av epistlar. Här möter vi naturskildraren Bellman.

1792 mördas kungen Gustaf III, vilket blir ett hårt slag för Bellman. Han saknar pengar och kan nu inte längre räkna med konungens gunst. Hans visor tappar också i popularitet. Han blir allt sjukare och fattigare, tvingas flytta till enklare bostad och att sälja möbler och annat ur bohaget..

Han lagsöks av krigsfiskalen Enoch Nobelius och hamnar i högvaktens arrest. Han avlider i februari 1795. Då är han 55 år gammal. Han begravs i en fattigmansgrav men hans gravplats är idag okänd. Familjen är nu helt utblottad.

Reportage-författaren Curt Gustafsson tillsammans med föreläsaren Hasse Nilsson

Omkring 1810 upplever Bellmans visor en renässans och därefter har populariteten bara vuxit.

Idag finns Bellmansällskap i åtta länder: Sverige, Danmark, Finland, Island, Tyskland (2 st), Ryssland, Frankrike. Hans visor är översatta till ett 60-tal språk.

Vi får avslutningsvis lyssna till Bellmantolkningar på tyska, franska, ryska, engelska, italienska, finska, jiddisch och danska.

Självfallet har vi också under föreläsningen fått lyssna till ett antal av Bellmans epistlar och sånger, sjungna av Mikael Samuelsson, Tommy Körberg och av föreläsaren själv.

Text: Curt Gustafsson

Foto: BWS