Mitt liv med antikviteter, Knut Knutson, Uppsala auktionskammare

Så kom äntligen dagen. Dagen som skulle bli en inledning på förverkligandet av våra drömmar.

Vi hade redan bestämt oss för en ny bil. Bokat några resor. Tittat på nytt boende. Och det enda valet som kvarstod var om vårt alternativa boende skulle bli på en golf resort i Spanien, eller om vi skulle investera i en liten vingård i Frankrike. För självklart skulle vi nu bli förmögna.

Vi har ju tittat på Antikrundan på TV och sett Knut Knutsson med kollegor lyckliggöra folk med helt otroliga värderingar av saker som bara stått och skräpat hemma hos folk. Givetvis måste det finnas en hel del ovärderliga fynd hemma hos oss också, så mycket grejer som vi har.

Tavlan som jag ärvt efter farfar, och som han fick som dellikvid på en fordran han hade. Visst påminner den väldigt om en tavla som var med i Antikrundan och som var målad av någon gammal tysk konstnär. Den var ju värd en halv förmögenhet. Och min har ju dessutom en mycket finare ram. Och svärdet som hänger på väggen i vårt matrum. Säkert har det en gång tillhört Ivan den förskräcklige. Ja, jag vågar knappt tänka på vad bara det kan vara värt.

Vi cyklade i mycket god tid till Ulriksbergskyrkan, för att slippa trängas med en massa bilar på parkeringen, och för att få bra platser på första parkett. Det visade sig att alla andra 500 personerna som dök upp hade haft precis samma taktik. Nåja, vi hittade ett par platser vid ett av kaffeborden i bakre änden av lokalen och slog oss ner. Stämningen var tät, och jag förstod att det var fler än vi som hade stora förväntningar på Knut och hans framförande. Visserligen skulle han ju inte göra några konkreta värderingar, men en del tips skulle han säkert komma med som vi kunde ha nytta av vid vårt fortsatta sökande efter hemmets bortglömda ovärderligheter.

Så kom då Knut, eller Lennart som han är döpt till, och äntrade scenen. Han såg lite dämpad ut och alls inte lika spirituell som på TV. Han förklarade att han drabbats av en ordentlig förkylning och egentligen borde ligga nerbäddad hemma. Men längtan att få framträda i Växjö, tillsammans med några Alvedon, gjorde att han ändå var på benen.

Så började han berätta om sin resa genom livet. Sin klassresa från lanthandeln i Sandsbro till världens exklusiva auktionshus. Och nog har han gjort en resa alltid.

Han berättade om sin barndom som son till handlaren i Sandsbro. Om sin studietid i Lund då han till sin faders förtjusning läste juridik. Om när han, till sin faders stora besvikelse, övergav juridikstudierna för etnologi och en anställning på Kulturen i Lund. Om hur han tvingades byta sitt förnamn Lennart till Knut, för att det skulle följa mönstret hos de två andra på Kulturen. Knut Knutsson, Bengt Bengtsson och Nils Nilsson. Hur han fick anställning på Bukowskis i Malmö och senare Stockholm, och vidare som delägare i Uppsala Auktionsverk.

Men mest intressant var berättelserna om vissa av de objekt han värderat och hjälpt till att sälja.

Det stora kinesiska fatet, som från början värderades till 30 000 kr, men som såldes för flera miljoner.

Målningen som en familj hade hängande hemma. Som visade sig vara målad av en känd tysk målare och som såldes på auktion för 8.5 miljoner kronor (den påminner förresten en del om den målningen jag ärvde av farfar).

Eller ikonen av Fabergé som han sålde på uppdrag av prinsessan Olga Romanov. Och hela historien om när han besökte henne i hennes hem utanför London. Och försäljningen av denna ikon till en rysk oligark som kom i flera limousiner och tillsammans med flera säkerhetsvakter.

Ja, han har verkligen gjort en resa, Knut Knutsson. Och hela resan började av en slump. Att han en dag gick en annan väg än den vanliga till skolan i Lund, och såg i ett fönster på Kulturen att man sökte guider. Och idag är han inte bara känd av oss via TV, utan också känd och respekterad av de största och exklusivaste auktionshusen i världen.

Fast så himla imponerad blev jag ändå inte av lanthandlarens son från Sandsbro. Men så är ju jag från Vislanda.

/ Kjell Gransvik

Foto BWS