Litteratur – Håkan Nesser – 2018-11-01

Håkan Nesser, 1 nov 2018

Föreläsningsserien i litteratur hade den 1 november besök av författaren Håkan Nesser. Han är född 1950 i Kumla, bor på Gotland, och är numera en av våra mest lästa författare. Han har fått en rad priser och utmärkelser, bl. a. två gånger för årets bästa detektivroman. Att han är populär visar att det denna gång kom det många åhörare till denna litteratureftermiddag som normalt inte går på föreläsningsserien. Håkan Nesser talade denna gång om de två senaste böckerna: Intrigo och De vänsterhäntas förening.

Boken Intrigo tillkom så att Daniel Alfredsson ville göra en internationell film på tre av hans tidigare berättelser. Han tillät detta och uppmanades att ge ut dessa berättelser på nytt och han skrev då också en ny historia – Tom – som också ingår i Intrigo. Filmen har nyss haft internationell premiär och han uppehöll sig en hel del om en filmad bok blir lika bra som boken.

Håkan Nesser ansåg att normalt blir filmerna sämre än böckerna, men denna gång ansåg han att filmerna blev lika bra. Han läste början på en av berättelserna, som han ansåg var en av de bästa inledningarna han skrivit. Han uppehöll sig också kring översättningens problem. Ett svårt problem för översättarna är att han ibland hittar på nya ord och ortsnamnen i Van Veeteren – böckerna ofta är felstavade flamländska ord som han satt ihop ganska friskt. Det är spännande att se hur översättare löser dessa problem. Han berättade också en dråplig historia när han i Tyskland på ett litteraturseminarium simultantolkas med bild så att han ser sig själv tala felfri tyska. Håkan Nesser talade också en del om skillnaden mellan det talade och skrivna ordet. Det är ingen tvekan utan man är mera precis i det skrivna ordet, menade han.

Boken De vänsterhäntas förening tillkom efter stort tryck från läsarna att han skulle skriva mer om Van Veeteren och Barbarrotti – dvs hjältarna i hans tidigare kriminalromaner. Han har skrivit tio böcker om Van Veeteren och fem böcker om Barbarotti. Håkan Nesser skrev då denna ganska långa historia – över 500 sidor – där han låter de två kriminalpoliserna mötas. Det blev en snårig, men ganska logisk intrig, menade han.

Som gammal svensklärare var han också intresserad av vänsterhänthet. I hans barndom var det inte tillåtet med vänsterhänthet. Boken har en bra titel, menade han, och förläggaren uppskattade verkligen bokens titel. Han läste de två inledande sidorna högt och det gav säkert mersmak för de som inte hade läst boken. De handlade om hur föreningen bildades och hur huvudpersonerna framträdde. Jag, som läst boken, kan lova att de inledande sidorna inte lovar för mycket. Resten av boken är minst lika bra.

Håkan Nesser svarade också på ett antal frågor. En gällde Van Veeterens relation till Nederländerna och till flamländskan. Håkan tyckte nog att det var en poäng i att Maardam är en påhittad stad i ett inte definierat land och att ortsnamnen många gånger bygger på felstavade flamländska namn. Det blir mest ett problem för översättarna.

En annan fråga gällde om inte det uppstod språkförbistring när Barbarotti och Van Veeteren träffades. Håkans svar var att språket här var ett olösligt problem, varför han valt att inte skriva någonting om det.

Håkan Nesser, som idag är en mycket driven författare, är en minst lika driven berättare av historier och publiken fick många till livs. Den gällde en gammal kvinna som han träffat på i ett väntrum. Hon satt och grät. Problemet var för att hon läst en så bra bok och nu satt hon och grät över alla bra böcker som hon inte hade hunnit att läsa i sitt liv. Hon visste att hon snart skulle dö och inte skulle hinna med fler böcker. Håkan Nesser tröstade henne med att det troligen finns bibliotek i himlen och i varje fall en hyfsad bokhandel där.

Sammanfattningsvis kan man säga att man inte behöver vara en Nesser-freak för att tycka att denna stund med Håkan Nesser var en höjdareftermiddag.

Text: MARTIN JÄRNEK

Foto: BRITT ALBIN