Historia – Olle Larsson – 2018-09-24

Gustav Vasa – en furste bland furstar

Gustav Vasa var historikern Olle Larssons första idol. Det avslöjade han på den första historieföreläsningen i SUV för hösten. Rubriken var densamma som Olles nyligen utgivna biografi om Gustav Vasa: ”En furste bland furstar”.

Jag beundrade verkligen Gustav Vasa, från det jag var riktigt liten, när mina föräldrar läste högt för mig ur Anna Maria Roos bok ”Gustav Vasas äventyr i Dalarna”, berättade Olle. När jag sedan fick veckopeng, fem kronor i veckan, var jag salig: Gustav Vasas bild fanns ju på sedeln.

Olle Larsson jämställde Gustav med den tidens stora furstar, Frans I i Frankrike, Karl V i det tyskromerska riket och Henrik VIII i England. Det är dock en skillnad på dessa furstar och Gustav Vasa. De hade ärvt sina riken, de kom till ett dukat bord. Gustav Vasa fick bygga upp allt från början.

Gustav var en uppkomling. Han var svensk adel, fostrad att ta över sin fars gods.

Så blev det inte. Han hamnade i dansk fångenskap, i samband med unionskrigen i början på 1520-talet. Gustav rymde dock, kom till Sverige via Lübeck och var en av dem som blev inbjudna till danske kung Kristian II:s kröningsfest i Stockholm.

Men Gustav var av naturen misstänksam och uteblev från kröningsfesten, vilket var tur. Efter några dagars festande stängdes dörrarna till festsalen och kung Kristian lät halshugga 82 personer på Stortorget i Stockholm.

Gustav fick veta om Stockholms blodbad och drog till Dalarna, där han försökte uppbåda en armé som kunde kämpa mot dansken. Gustav blev inte trodd när han talade till dalkarlarna om kung Kristians illdåd och drog mot Norge. Gustav hanns upp vid norska gränsen och kallades tillbaka, varefter han ledde befrielsekriget. Den 6 juni 1523 valdes han till konung.

Efter att ha installerat sig som kung måste han självklart gifta sig och det var viktigt att han hittade någon furstinna för att öka sin ätts status. Han själv var ju en uppkomling. Katarina av det lilla furstendömet Sachsen-Lauenburg blev hans maka och hon födde honom Erik. Hon dog dock mycket ung och Gustav gifte om sig med en svensk adelskvinna, Margareta Lejonhuvud, som blev mamma till tio barn. Hon utövade ett gott inflytande på Gustav. Margareta dog 1541 och Gustav äktade då en flicka på bara 17 år, Katarina Stenbock.

Gustav var inte bara ädlingen som blev kung, utan också katoliken som blev protestant. Förutom att det passade Gustav bra att kyrkans egendom kunde föras över till staten när kungen blev kyrkans överhuvud, så hade Gustav hört Olaus Petri och Laurentius Andreæ predika och blivit en övertygad lutheran.

Vid Västerås riksdag 1527 hotade kungen med att abdikera om inte man gjorde som han ville, bland annat ta över all överflödig kyrklig rikedom, straffa upprorsmakare och att Guds ord skulle predikas ”rent och klart”. Riksdagen beslutade enligt kungens vilja och beslutet kallas Västerås recess.

En av orsakerna till att Gustav sammankallade riksdagen i Västerås 1527 var att det brutit ut ett uppror i Dalarna. Gustav ville ha fria händer mot upprorsanstiftare. Under sin regering fick Gustav slå ner flera uppror. Det mest kända, största och allvarligaste är Dackefejden som Gustav lyckades slå ner. Vidare behövde Gustav pengar för att betala en skuld till Lübeck som bistått Gustav i befrielsekriget.

Ännu en riksdag ägde rum i Västerås, 1544, då det beslutades att kronan skulle ärvas från far till äldste son. När Gustav dog 1560 lämnade han efter sig ett rike med god ekonomi. Familjen blev heller inte lottlös.

Erik blev ny kung och hans bröder fick hertigdömen. Gustav ville med det se till att det inte blev bråk mellan syskonen. Men det blev det ju i alla fall.

Det finns mycket skrivet om Gustav, bland annat i Peder Svarts krönika. Den är troligen resultatet av Gustavs egen diktamen till sin sekreterare, prästen Peder Svart.

Gustav var den främste fursten i sin samtid, avslutade Olle Larsson.

Text: ROLF WENANDER och Bild: PAUL LÖFGREN