Historia – Wilhelm Agrell – 2018-10-22

Sprickor i järnridån

Foto: BWS

Då har alla skött sig”. Detta besked fick professor Wilhelm Agrell när han konstaterade att saknaden av historiska källor till den svenska underrättelsetjänsten under kalla kriget var total på Krigsarkivet. Handlingar om hemliga och ljusskygga verksamheter fick inte sparas.

Professor Agrell fann i stället andra källor till sin prisbelönta bok ”Sprickor i Järnridån” som gavs ut 2017. Bl a innehållet i två av varandra oberoende tjänstedagböcker, som länge varit hemligstämplade, gav värdefull information om Sveriges spionage från andra världskrigets slutskede till IB-affären 1973.

Foto: Paul Löfgren

I den intressanta och humorfyllda föreläsningen fick vi i en som vanligt fullsatt Ulriksbergskyrka lära känna de båda dagboksförfattarna Thede Palm, hans medhjälpare Curt Andreasson och den ofta riskfyllda verksamhet de ledde.

Thede Palme var en teologidoktor som tack vare sina färdigheter i tyska accepterade en inkallelse i slutet av andra världskriget med placering som tullkontrollör. En kort introduktion till spionuppdraget fick han under en tågresa från Lund till Helsingborg. Hur han skulle agera för att få fram användbar information till sin uppdragsgivare fick han själv lista ut. När resandet mellan länderna avtog efter kriget fick Palm söka underrättelseinformation på annat sätt. Han utsågs 1948 till chef för T-kontoret, den åtta personer stora underrättelsetjänsten placerad i en lägenhet på Östermalm utan närmare kontakter med vare sig UD eller försvarsdepartementet. Samarbete kom dock i gång med danska och norska agenter i en uppdelning av mål inom Sovjetunionen. Dessutom började en begränsad samverkan först med England och senare med USA för militärt informationsutbyte inom Östersjöområdet. Detta var alltid på de båda stormakternas villkor. Under 1950-talet fick de s k skogsbröderna, baltiska exilgrupper, tysktillverkad militär utrustning från T-kontoret i utbyte mot rapporter per radio om hotfulla militära aktiviteter i de närliggande sovjetiska basområdena. Tyvärr avlyssnades radiotrafiken vid flera tillfällen. Också andra praktiska problem, t ex att få fram rubel till mutor och piller till ev självmord vid fångenskap, gjorde att informationer från vidtalade sjöbefäl om misstänkta fartygsrörelser i stället fick allt större betydelse.

Löjtnanten Curt Andreasson tjänstgjorde som underrättelsekurir och arbetade på ett annat sätt än sin chef, den självständige akademikern Palme. Andreasson var mer pragmatisk och använde sig ibland av okonventionella metoder och problemlösningar. Palme fick omdömet av engelsmännen att de ”aldrig har haft en sådan besvärlig partner”.

Underrättelsetjänsten förändrades från att från början vara dold och okänd för politiker och tjänstemän i verksamhetsmässigt närliggande departement och myndigheter till att under 1960-talet alltmer bli synad och granskad. Underrättelseverksamheten fick varierande uppmärksamhet efter politiska incidenter och enskilda ministers intresse. Palme och Andreasson fick avgå. Fler anställdes och 1964 organiserades den i olika avdelningar.

Wilhelm Agrell gav oss en inblick i ett stycke spännande svensk nutidshistoria som länge varit okänd för de flesta. Det var ytterligare en underhållande, berikande och intressant föreläsning i SUV:s historieserie.

Foto: BWS

Text: HANS UNO ANDERSSON