Gustaf på besök igen

I föreläsningsserien Musik gjorde kör- och orkesterdirigenten Gustaf Sjökvist, Stockholm, ett välkommet återbesök den 17 mars. Denna gång för att berätta om sig själv, kolleger och musikmänniskor han mött.
Vi är synnerligen tacksamma för och imponerade av att han tog sig till Växjö och oss mot bakgrund av den sjukdomsbild och pågående behandling som han inledningsvis omnämnde.Gustaf Sjökvist är hälsinge från Bollnäs, fadern var kantor och organist i den närliggande socknen Alfta. Gustaf debuterade som körledare inom ABF i 15-årsåldern. Kören framträdde bl.a. vid div. årliga högtider. En gång gästades man av statsministerfrun Aina Erlander som den tonårige körledaren hade äran ha till bordet vid en efterföljande sittning.

Han delade med sig av åtskilliga musikminnen och av musiker som gästat Långnäs Folkets Park i Bollnäs. I den parken tillbringade Gustaf tidvis flera dagar i veckan under 1950-60-talen. Här mötte han bl.a. dalmasen Putte Wickman från Ludvika med orkester, som bland andra bestod av den blinde pianisten Reinhold Svensson. Utöver att spela piano älskade denne man bilar. En hög önskan var att någon gång få köra bil. Tillfället kom i Bollnäs på en större gräsplan intill folkparken. En polis dök upp och undrade över den något krokiga färden. Putte W. påpekade genast ”ni ser väl att han är blind”. Polisen lät sig nöja och gick sin väg.

Gustaf Sjökvist mötte också i Bollnäs den tidens dans- och jazzorkestrar, bl.a. Sune Waldemir, Thore Ehrling och Arne Domnérus. I sammanhanget omnämndes också Ingmar Nordström. Tänk om han hade varit närvarande!

Körledaren Eric Ericson mötte Gustaf också tidigt.

Bland lärarna på Musikhögskolan nämndes Gottthard Arnér – domkyrkoorganist i Växjö 1936-53. Gustaf vikarierade tidigt i Storkyrkan, Stockholm, för Arnér. 1967 sökte han och fick en ledig tjänst där – och på den vägen blev det i hela 44 år!

Händels ”Messias” har varit en årligen och kär återkommande uppsättning: det blev hela 164 framföranden under Gustaf Sjökvists ledning fr.o.m. 1977. Dessförinnan och ända sedan 1927 hade ”Messias” framförts i samarbete mellan Kungl. Operan och Storkyrkan.

Någon gång 1980/81 – en söndagsmorgon – stötte Gustaf ihop med musikern m.m. Olle Adolphsson på järnvägsstationen i Gävle för färd hem till Stockholm. Olle hade haft en visafton i stan kvällen innan, Gustaf hade dirigerat Verdis Requiem. Det mötet blev inledningen till ett långvarigt samarbete. Det visade sig att Olle Adolphsson komponerat flera körstycken och en mässa.

Gustaf återkom till Putte Wickman i samband med att han nämnde om att kompositören Sven-David Sandström tillägnat Putte Wickman en klarinettkonsert som uruppfördes av Göteborgssymfonikerna. Gustaf hade nog aldrig sett Putte så tagen av stunden men det hela avlöpte mycket väl. Gustaf berömde hans teknik och den ton han hade som något alldeles speciellt. Ett adelsmärke som han uttryckte det. Vare sig det ena eller andra hade gett sig självt. Det låg ett enormt övande bakom,

Samarbetet med Hovet och Kungl. Slottet tog sin början 1973 vid Gustaf VI Adolfs begravning. 1976 följde kungabröllopet med musik av Bach, Telemann och Roman. Sen kronprinsessans bröllop – denna gång med helt annorlunda musik av Benny Andersson med text av Kristina Lugn, Jörgen Elowsson med i huvudsak text av prins Daniel.

Andra intressanta möten han berättad om var med kompositörerna Thomas Jennefelt och Nils Lindberg och fredspristagaren Nelson Mandela. Denna kom sent till en söndagshögmässa – gläntade försiktigt på porten och fann Storkyrkans kör och ledare formerade för intåg. Han tog sig tid att varmt hälsa på var och en.

Gustaf besökte årligen Süddeutsche Rundfunk i München och dess kör med heltidsanställda korister som dagligen repeterade mellan kl. 10 och 15. Detta att jämföra med vår berömda Radiokör vars korister är halvtidsanställda!

Till sist något om prästerna i Storkyrkan under Gustafs tid; bl.a. nämndes Ludvig Jönsson och Lars Carlsson.
Sonen till en god vän som var körledare skulle i något sammanhang berätta om vad pappan sysslade med: jo, han irriterar!
Så kunde man känna sig ibland, slutade Gustaf Sjökvist och lät oss lyssna till den störste av alla kompositörer enligt hans (och mångas) uppfattning – J.S.Bach.

Det förtjänar också nämnas att vi beledsagades av många väl valda musikaliska och vokala inslag under berättelsens gång.

Text: BERNT INGNELL

Gustaf Sjökvists Kammarkör i deras nya hemmascen
Ersta Kyrka i Stockholm