Hur gammal är ungdomen?

Mats Trondman, professor i kultursociologi vid Linnéuniversitetet, har besökt PU flera gånger. ”Jag har hört honom förr – han är jätterolig” meddelade både en och två förväntansfulla medlemmar inför dagens föreläsning, som hade titeln ”Hur gammal är ungdomen?”. Så nu var det upp till bevis – var Mats Trondman rolig? Jajamen, både rolig och tankeväckande men det gällde att hänga med i svängarna – det var inte bara munterhet i salongen, det krävdes koncentration och inget slölyss-nande.
Mats Trondman lyfte fram tre faktorer som han genom sin forskning ansåg utgöra de största föränd-ringarna i vår tid av relationerna vuxna – barn.

Det första handlar om den förlängda ungdomstiden. Förr, för rätt många år sedan, började ungdomar leva ett vuxenliv i 16-18-årsålden. Man hade en utbildning som möjliggjorde att man försörjde sig själv, gifte sig tidigt och deltog tidigt i de vuxnas värld. Idag är bilden helt förändrad.

Ungdomstiden är idag förlängd upp till 27-32-årsåldern. Skol-tiden är förlängd, man skall sedan utbilda sig, möjligen skaffa jobb men sedan ska man iväg – dra, ut och resa och se världen. Sedan kan man börja rota sig, företrädesvis i en storstad, gifta sig, bilda familj. Så var det inte förr, som sagt.

Det är mer som har hänt. Av anledning som forskningen inte kunnat förklara helt kommer tonårs-tiden tidigare. Puberteten börjar runt 12 år – för 100 år sedan började den runt 15-16 år. Barnen blir tonårslika tidigare, kanske i 8-9 åråldern, innan kroppen blir tonårig. Föreläsaren höll en bejublad monolog när han imiterade en nioårig ung dam som skulle göra en total make over av sitt rum, ” alltså typ liksom, va´ de´ nu heter…”. På olika sätt är ungdomarna brådmogna, deras analyser av vuxen-världen är ofta på pricken och de har tidigt färdiga insikter om vuxenlivet.

De förändrade relationerna vuxna-barn var den andra faktor som föreläsaren höll fram. De slår igenom, inte minst i förhållandet i skolan mellan lärare och barn. Auktoritetsproblem är stora och högljudda med ständigt ifrågasättande av regler och normer. När inte tidigare tiders auktoritära metoder längre gäller har inte vuxenvärlden funnit någon försvarsmekanism mot stormen mot auktoriteter och oppositionen mot vuxenvärlden. Det senare är inget nytt – nytt är däremot hur tidigt oppositionen sätter in och formerna de tar.

Den tredje faktorn i förändringarna i relationerna mellan vuxna-barn kallade Mats Trondman ”relationsgrammatik” och då gällde det för åhörarna att hänga med i resonemanget. Han pekade på hur bilden såg ut för 50-60 år sedan. Då var det alltid uttalad och självklar distans mellan vuxna och barn – ”tyst unge.”, ”ät upp din mat..”, ”gå hem nu..” och barnen lydde. Det fanns en klar och icke ifrågasatt hierarki i familjen: pappa-mamma-barn. Pappa bestämde och var centrum, mamma var självklart tjänande och utförde pappans önskningar, barnen var en sorts tillbehör. Det är, som be-kant, annorlunda nu. Ellen Keys profetia från tidigt 1900-tal, om 1900-talet som barnens århundrade har slagit igenom med förödande kraft: det är barnen i centrum och barnen som på olika sätt bestäm mer. Och inte har några tankar om att abdikera från den självklara rättigheten som vuxenvärlden låtit dem annektera. Än en gång gjorde föreläsaren en bejublad imitation, nu av en kränkt femåring som stod tvåa i ledet och med högljudd självklarhet klagade över att han inte fick stå först, och hur föreläsaren, som stod först i ledet, ödmjukt flyttade sig för att ungen skulle få sin vilja fram.

Den var, som sagt, mycket tankeväckande, föreläsningen. Mycket av ovationerna som följde berodde nog till lika delar på det synnerligen underhållande framförandet och på att den bild som föreläsaren tecknade bekräftade vad många många av de närvarande seniorerna kände igen.

Och inte minst roligt var det, att för första gången i PUV:s historia framträdde föreläsaren i bruna filttofflor, eftersom han i hastigheten glömt att byta skor hemma. En minnesvärd eftermiddag, med andra ord.

Text och Bild Torsten Persson.