Tysklandsresan 2015 – 2015-04-21 — 26

TISDAGEN DEN 21 APRIL

Över Domkyrkans torn steg en strålande sol upp på den klarblåa himlen och det låg förväntan i luften när vi på perrongen i Växjö möttes av vår – som det genast skulle visa sig – utomordentligt kompetente reseledare Ivar Karlsson.

Allt började alltså med goda förtecken och resten av dagen gick också som på räls, med ett par angenäma avbrott. Det ena i vårliga Köpenhamn med tillfälle till en bensträckare på Ströget och det andra för en närande – om än något hektisk – lunch på färjan Rödby – Puttgarden.
Fortsättningen gick genom ett, ju längre söderut vi kom, alltmer försommargrönskande Tyskland.
Vi anlände planenligt till första dagens resmål. Och istället för morgonens sol över domkyrkan därhemma kunde vi skymta månen över Kölner-domen. Det var väl ändå ett kristligt byte.
/Jan-Åke Jacobsson

ONSDAGEN DEN 22 APRIL

Vi startade dagen med en god frukost. Ivar var hoppfull ang tågresan till Koblenz (det är lokförarstrejk i Tyskland). Efter utcheckning gick vi till mötesplatsen utanför den stora Domen. En grupp följde med vår egen ciceron Anita Liepe, som berättade om Domen och dess långa historia.

Man började byggnationen på 1200-talet som det tog över 600 år att bygga i olika etapper. Den var klar 1880. Inne i Domen tittade vi upp på de höga valven, byggda i gotisk stil. Fönstren var vackert målade. Ett motiv föreställde Görres, en revolutionär som blev tysk patriot. Han kämpade för att Kölnerdomen skulle färdigställas.

Domen håller alltid på att restaureras och man säger att ”när det är klart, går världen under”. Vi uppmärksammades särskilt på två saker. En förgylld sarkofag, innehållande relikerna av de tre vise männen samt ett krucifix. Den andra gruppen gick med en guide till gamla stan. Hon visade på kartor, hur staden vuxit från romartiden (20 000 inv) till nuvarande 100 0000 inv, Tysklands 4:e största stad. Vi tittade på ett golv lagt i mosaik. Golvet var original och låg 6 meter under nuvarande marknivå.

Tåget tog oss sen till Koblenz. En fin resa utmed Rhen. Vi checkade in på G-hotel. På eftermiddagen åkte vi med buss till Kurfurstliga slottet som nu är högskola och förvaltningskontor. Vi gick i den vackra slottsträdgården och tittade särskilt på statyn ” fader Rhen och dotter Mosel”. Här fanns också en staty föreställande Görres.

Vidare med bussen upp till Ehrenbreitstein, där vi hade en vacker utsikt över staden och Deutsches Eck, där Mosel flyter ut i Rhen. Där står Wilhelm I staty. Vi hann också med ett besök i kyrkan St Castor och slutligen besök på Forum Confluentes med utställningen Romanticum.

Nu var alla hungriga och mat var beställt på Trattoria da Raffaele. Så vandrade vi hem till hotellet efter en lång, innehållsrik och intressant dag. TACK vare PUV, Ivar och de tyska lokförarna (de som inte strejkade) kom vi hit.
/Inga Videll

TORSDAGEN DEN 23 APRIL 2015

Så var det då dags att starta tågresan mot Trier. Glada och förväntansfulla efter gårdagskvällens gladaupptåg embarkerade vi tåg RE 5106. Tåget tog oss längs Mosel till staden som är en av Tysklands äldsta städer. Den grundlades år 16 f Kr. Tänka sig att få trampa på den mark som kejsaren Augustus anlade. Alltså för 2031 år sedan! Han skulle säkert uppskatta att staden är en del av UNESCOS världsarv som blev till under 1986 under benämningen ”Romerska dokument” där inte mindre än nio olika
monument nu skyddas och bevaras.

Vi stannade till vid flera av dessa monument och fick dess historia trevligt beskrivna, bland annat Porta Nigra, den svarta porten.

Sedan följde en guidning som förde oss genom stadens historia, faktiskt både över och under jorden.

Under guidens berättelser glider jag in i egna tankar och fantasier, ser och hör också sorlet från andra besökande eller stadsbor som pinnar runt längs gatorna. Funderar på hur det såg ut här när romarna byggde staden och dess murar.

”Karl Marx” säger någon och plötsligt är jag tillbaka i gruppen och ser varåt allas huvuden är vända.

Ett litet fint rosa hus är målet för allas blickar och där, i denna stad och i detta hus föddes Karl Marx, den femte maj 1818. Denne kände man som var både historiker, nationalekonom, filosof och sociolog. Märkligt, men nu går guiden vidare och vi traskar med.
Vi passerade en väldoftande restaurang, i källaren under ett stort varuhus, där valv från 1200-talet bevarats.Gruppen flitiga och pigga pensionärer från PUV i Växjö, följde guiden mangrant genom tidens olika byggnadsverk och händelser. Ja, kanske vi var mer samlade och snabba i början, men mot slutet kunde jag konstatera att gruppen var lite mer spridd över en större yta.

När vi avtackat guiden, som nu var betydligt mer synlig i gruppen än tidigare, började alla leta näringsställen.

När vi sedan återsamlades i Triers centrala delar, följde vi snällt efter vår allas Ivar, som inte ville att vi skulle galoppera iväg själva. Ivar ledde oss tillbaka till vårt eget århundrade, till ett kommunikationsmedel som varken Augustus eller Karl Marx skulle kunnat föreställa sig.
Tåget tog oss till Cochen, vinstaden i Tyskland.

Vi kom före utsatt tid till restaurangen och fick lov att ”galoppera” en stund själva för att titta in i stadens Cochens inre kärna.

Hustru Elisabeth och jag tog då en promenad i gamla stan, där vi påträffade idel kända ansikten, kring vars munnar kunde antydas en liten krans av vitt skummande skägg.
Väl inne i restaurangen fick vi en beprövad meny, champignonsoppa, schweizerschnitzel med ärtor och pommes, samt avslutningsvis vår svenska välsmakande glass i tre kulörer, brunt, rött och vaniljgult.

Mätta och glada tog vi tåget tillbaka till Koblenz och mötte så den alltmer tilltagande skymningen, för att senare vila ut inför nästa dags spännande upplevelser och möten.
/Bo Skandevall

FREDAGEN DEN 24 APRIL

Loreleys ljusa svall och hårt hopknipna lår lockade inte PU:s erfarna män i djupet. Inte heller Mosels röda vin i Cochem.

I mitt sökande efter förskräckliga Germania i Rüdesheim leddes jag av Google till trevliga flaskor i Asbach.

Sömnen, natten gav vid mötet Rhen och Nahe, var djup. Doften från Hildegards Rosenknopp och taptot i Bingens natt rörde till det i min hjärna. där även Philip Glass toner flödade.
/Madeleine Kjellin

LÖRDAGEN DEN 25 APRIL

Lördagen började med en gråkulen morgon. Efter att ha intagit frukost förflyttade vi oss till järnvägsstationen i Bingen för tågtransport till Mannheim. Där gavs tillfälle att bese diverse begivenheter och/eller äta lunch innan nytt tåg tog oss till Heidelberg.

Här mötte guider som kom att leda en promenad genom den gamla stadsdelen med kyrkor, universitet, Friedrich Eberts födelsehus och ett minnesmärke över ett avlagt besök av Marthin Luther. Vandringen avslutades dessvärre i regn men vi kunde bege oss till en italiensk restaurang i”Kurpfalziges” museum för middag bestående av ”Carpaccio, chweinemedaljong
und Pannacotta”.

Återresan till Mannheim gjorde vi med spårvagn från den lokala linjen ”Heidelberg – Mannheim” – en resa som blev något omtumlande då den bitvis kom att ske med buss p.g.a. spårarbeten.
/Göran Thorvaldsson

SÖNDAGEN DEN 26 APRIL

Vi lämnade det vårljumma Mannheim efter en stadig frukost. Inte för att att dagen skulle bli särskilt ansträngande utan mest därför att vi visste att den skulle bli lång. Hade vi vetat hur många vagnar och stolar vi skulle provsitta denna dag, borde vi nog tagit ett extra varv runt frukostbordet.

För vår lugne, trygge reseledare, som jag snabbt döpte om till ”Ivar den Förträfflige” började dagen som vanligt med stora problem att avhysa söderifrån kommande resenärer som satt sig på våra reserverade platser. Efter avhysningen tog han en extra runda genom vagnarna för att checka att samtliga ockupanter hade gett sig av. Plötsligt får han syn på en man, som satt försjunken med en rosa söndagsbilaga. Aha, tänkte Ivar, en tysk som sitter och läser Die Welt. Han måste bort! Med stora steg och på tydligt tyska och med halva vagnen som åhörare förklarade Ivar för denne man och hans hustru att de måste flytta på sig för platserna de hade intagit var bokade för en grupp pensionärer från Pensionärsuniversitetet i Växjö. Inte litet förvånad svarade mannen på klingande tyska att han inte alls tänkte flytta på sig och övergick sedan att på klingande svenska förklara för en något förvirrad Ivar att han på grund av just grupptillhörigheten var berättigad att sitta kvar. Då vände sig Ivar än mer förvirrad till ett par damer intill och frågade: ”Har denne man varit med oss under hela veckan?” varpå hela vagnen exploderade av skratt. Tack Torsten för att du spelade med – humöret åkte i topp!

Vi passerade genom ett något sömnigt Hessen. Man kunde se en och annan man som strosade runt ute på fälten med sin hund och några flitiga människor som var fullt sysselsatta på sina kolonilotter utmed spåret. Det stilla regn som fallit under natten gav dem säkert extra energi.
Landskapet var ömsom slätt ömsom kuperat. Jag lade märke till alla jakttorn som kantade dungar och fält. Inte utan avund konstaterade jag att vildsvinen inte härjat som i våra trakter. Ivriga jägare i alla dess torn håller naturligtvis stammen nere. Man kanske skulle bjuda in några tyskar att skjuta bort vildsvinen hemma i hagen. De verkar veta hur man gör.

Såg ni som jag – alla solpanelerna? Istället för att ut och flyga i Europa kanske vår egen Fridolin skulle ta tåget hit ner för att med egna ögon se hur långt man har kommit med solkraften. Jag såg t o m cykelställ med solpaneler som tak. Tror ni man kan ladda elcykeln via ett sådant tak?
Så nådde vi Hamburg och regnet. Vi lämnade blommande hägg och syren bakom oss och tåget tog oss till Köpenhamn där även kylan väntade. Hur som helst vi höll oss varma av alla tåg- och platsbyten!

Bara några minuter försenade anlände vi till Växjö vid 10-tiden. Allt hade gått bra och vi var mycket nöjda med att komma hem igen trots regn och kyla. Faktiskt har vi ju en egen vår som står och väntar runt knuten – det är minsann inte alla år man får uppleva två vårar!

Till er alla som förgyllde vår resa vill vi rikta ett stort och varmt tack för trevligt sällskap, till styrelsen för initiativ och engagemang och framförallt till Ivar som med sitt lugn och sin kunnighet styrde och ställde så att vi alla hade det bra och hela tiden kände oss trygga. Denna tågresa kommer vi aldrig att glömma – en nostalgikick med mersmak!
/Lena Lindell

CODA – HOMMAGE À VÅR RESELEDARE

Oh denne fantastiske Ivar,
som han med tyskarna kivar
tills dom står upp och ner
och vår sittplats oss ger.
En skål för honom vi hivar.

/Jan-Åke Jacobsson

Hovfotograf, BO HERRLANDER:
Foto: TORSTEN PERSSON