Det gränslösa och internationella 60-talet – 2016-03-03

0-TALET – DESIGN FÖR FÖRÄNDRING OCH EN NY VÄRLD

Kerstin Wickman, professor emerita i design och konsthantverkshistoria besökte PUV för tredje gången. Denna gång var det ”Det gränslösa och internationella 60-talet” som var temat. Ungefär så här var hennes berättelse.
Tonåringarna, som blev ett begrepp under 50-talet, hade blivit nästan vuxna under 60-talet. De flyttade in i en stor byggkoloss inom det sk miljonprogrammet. 1 miljon nya bostäder byggdes mellan 1965 – 1976. Stort, fyrkantigt och i betong. Arkitekter älskade höghus. De fem Hötorgsskraporna i Stockholm invigdes 1965.
I köket blev teknikprylar tecken på modernitet. Frys, hushållsassistent och hushållsvåg dök upp. I badrummet hårtork och rakapparat, gärna av märket Braun. Och allt mer tillverkades i plast. ”Köp-slit-släng”- epoken inleddes. Hennes & Mauritz sålde kostymer i papper, som moderna män kunde byta varje dag. Innanför kostymen hade män en nylonskjorta – het på sommaren och iskall på vintern – den tvättades varje kväll och dropptorkade klart till morgonen. Kläder i velour, jersey eller manchester. Klänningar i akryl, ”wash and wear”, snabbt, enkelt och smart. Och i sängen låg vi på papperslakan.
I hemmet fann vi avskalade, enkla och byggbara möbler. Soffor i moduler, som kunde byggas på efter hand. Enkla material, gärna spånskivor, som man kunde snickra ihop själv. IKEA och KF svarade för hälften av möbelmarknaden. Idag är KF borta och IKEAs dominans stor. Möbler var på 60-talet gärna klädda i avtagbart och tvättbart tyg. Varför inte en fåtölj, modell säck? Prisbelönt och häftigt. Moderna tyger av Lena Larsson, Gunilla Axén eller de tre i Maj Jong. Gärna i psykedeliska mönster, inspirerade från Indien. Beatles banade väg. Hippierörelsen dök upp. ”Flower power” i stället för vapen och krig.
Ungdomen revolterade. Kårhusockupation i Stockholm. Även eleverna på Konstfack sparkade ut ”gubbarna” och ville tillsätta rektor med beteendevetarkompetens. Människans relationer viktigare än teknik och hantverk, menade de. Triennalen i Milano, som brukade dela ut ”Nobel-pris i design” ockuperades av unga konstnärer. Ned med gubbväldet, äktenskapet, studentmössa, etablissemanget, kapitalet…..! Konst var fint och skulle skiljas från konsthantverk och industridesign.
Människan skulle vara mobil, rörlig. Bärbar skrivmaskin, bärbar radio – transistorradio – och grammofon/bandspelare till badstranden, reseväckarur på hotellrummet. Bråttom, bråttom……! Inte mycket sparades. Man köpte nytt och slängde det gamla. Lång hållbarhet var inte det primära för tekniska prylar. Designen var viktigare.

Mobilitet gällde även i konsten. Pontus Hulthén var chef för Moderna muséet när den uppmärksammade utställningen ”Rörelse i konsten” genomfördes. Form och fantasi blev en reaktion mot funkisen, funktionalismen. Pop-konsten kom: färgrikt, plastigt och billigt. Smycken i plast, allt i plast, gärna i grälla färger. Gunnar Cyrén, Göran och Ann Wärff förnyade glaskonsten hos Orrefors.
Men reaktionen mot ”köp-slit-släng” kom med miljörörelsen under 70-talet. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” blev en väckarklocka. Kunde det finnas så mycket gift i naturen att fåglar och djur dör? Och vilken skuld har människan? Hållbarhet, kretsloppstänkande, miljöanpassning smög sig så sakteliga in och ersatte det glada 60-talets bekymmerslösa plast- och prylideal.

Text: Ingemar Swalander