Stormar och småkonst – Strindbergs sånger – 2016-04-07

MARIA LINDSTRÖM, SKÅDESPELARE, STOCKHOM

Vårterminens utbud i föreläsningsserierna har genomgående haft ett fängslande och intresseskapande innehåll. Torsdagens föreläsning om Strindberg utgjorde inget undantag – och kanske borde den ha beskrivits som en konsert – åtminstone gjorde den definitivt skäl för att ingå i serien ”Den litterära visan”.
För Maria Lindström var inte endast intressant föreläsare – hon var också mycket skicklig gitarrist. Och att hon var skådespelare framgick tydligt med dom små stilmedel och rekvisita hon använde. Till detta kom att hon komponerat all musik till inte mindre än elva dikter som hon bjöd oss på. Första diktsamlingen kom 1876.
På musikvetarspråk skulle man ha kallat hennes musikstil för ”genomkomponerad”. Det var alltså inte samma melodi vers efter vers.
hennes lysande gitarrackompanjemang följde texten efter varje skiftning.
Och som sagt: Hon är en mycket skicklig gitarrist i denna musikstil.
Samtidigt kan man lätt påstå att hon inte komponerade i EN stil – varje dikt hade sin egen stil och till och med sin egen förebild. En av visorna skulle mycket väl ha kunnat ingå i Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Några var lugnare ballader.
Men beträffande versmåtten kan konstateras att Strindberg nyttjade ”orimmad vers”, vilket blev en del av hans personlighet i denna genre.

Att Maria Lindström tog sig före att sätta musik till Strindbergs poem kom sig därav att Strindbergs-sällskapet vid något jubileum tog sig före att be henne framföra två dikter med ny egen musik. Och som sagt: Det blev 11 till oss i PU.

Maria förde oss igenom Strindbergs liv på ett mycket levande sätt. Att gå förbi Harriet Posse och senare Siri von Essen hade förstås inte varit möjligt.
Och Maria berättade livfullt – och med skrattsalvor från auditoriet – om Strindbergs hetsiga humör och huru såsom han valde att fly Sverige för att bosätta sig i Frankrike. Därför bordade han en båt vid Grand Hotell i Stockholm. Men han var så förvirrad – mentalt sjuk? – att han tvingade kapten att angöra bryggan vid Dalarö och där tog frankrikeresan slut – för denna gång.

Maria Lindström lyfte fram en sida hos Strindberg som vi inte är så vana att tänka på: Den store dramatikern som miljödebattör. Att gå så långt som i sången om månen kanske slutar i en lite oväntad tes:
”Månen har en gång varit befolkad såsom jorden. Men dess dåvarande invånare misskötte månen så pass och skövlade växtligheten att månen numer är öde…”

Och han hade tankar om att vi borde ha skött oss bättre genom historien:
”Det vore bättre att behålla sin goda syn än att uppfinna linssliperiet”.

Torsdagen var som vanligt en eftermiddag i serien ”Den litterära visan”
med ett fullsatt auditoriem.
Och sista sången för eftermiddagen sjöng alla med i omkvädet om slakteriet i Paris, som Strindberg gick förbi vårjet dag, och där det för det mesta hängde ett styckat kalvhjärta på en krok i fönstret på dörren.

Och inte helt förvånande: Efter extranumret skyndade hon sig ut i vestibulen
för att sälja skivor.

Text och Bild: BWS