Tjo och tjim och mycket annat – Ulf Peder Olrog – 2016-02-11

ULF PEDER OLROG – INTE BARA TJO OCH TJIM.

Litteraturserien i vår har underrubriken ”Den litterära visan”. Den har förekommit tidigare under ett par, tre terminer och redan då hade dagens presentatör, sångaren och gitarristen Jan-Olof Andersson varit medverkande med andra visdiktare och sångare. I dag gällde det Ulf-Peder Olrog och Ulriksbergskyrkan var välfylld inför detta kära återseende.

Jan-Olof inledde med att berätta låta oss höra några inspelningar med Olrog sjungande egna visor, vilka också bekräftade vad han själv tyckte om sin sångröst, att den inte var så värst. Men texterna var så mycket bättre. Vi fick också lära oss att Ulf-Peder betydde mycket för sina samtida i radio- och underhållningsbranschen. Hans egen son Bengt hade också stor betydelse för hans författarskap. Han hade insyn i många olika genrer, bl.a. som chef för ungdomsradion och behärskade både jazz och barnvisor och mycket annat däremellan. Bengt blev sin faders perfekta bollplank.

Akademikern Olrog önskade att vara en kulturspridare både som visforskare och med egna folkliga och ofta lite burleska visor och redan på 1940-talet kom hans vissamling Rosenbloms visor. Edvard Rosenblom var hans Alter Ego, som berättar att han var född i Nyköpingstrakten av fattiga men redliga föräldrar år 1919. Hans musikbegåvning gjorde honom till kapellmästare med turnerande i parkerna och många av hans visor blev härigenom kända. Han satte likhetstecken mellan olika genrer och musikaliska uttrycksformer, allt var lika viktigt och betydelsefullt, berättade Jan-Olof Andersson, som lät oss höra och även stämma in i flera av 50-talets stora succéer som exempelvis ”Vi har varit på turné …” Wedholm och Tjocka Lasse..” eller ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan” och ”Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt!” Var och en stämde in efter sin pipa. Det var livat.

Genom sina vishäften kom detta folkliga författarskap in i hemmen, och Ulf-Peder Olrog var en stor idol. Han uppträdde alltid i mörk kostym och slips. Hans visor framfördes och spelades in också av Åke Grönberg, Sigge Fürst eller Margareta Kjellberg bl.a. Ett djärvt experiment var att ge sig ut på turné bland högstadieskolor med en brassensemble. Det var provocerande för ungdomarna. De behövde inte ”tycka om”, sa Ulf-Peder till dem, men de ombads att ”tycka till” och det blev ett lyckat experiment.

Olrog hade upptäckt en kollega i Norge och introducerade snart Alf Pröjsen i Sverige, året var 1955, vilket ledde till ett fruktbart samarbete. Vid den tiden hade Olrog fått anställning på Sveriges radio och blivit programchef på underhållningsavdelningen. Hans nära kollegor på radion var Georg ”Tuppen” Eliasson, Per Martin Hamberg, Gösta Knutsson m fl. Han hade varit den förste chefen på Svenskt Visarkiv redan 1951. Ulf-Peder Olrog var ett stort namn inom svensk underhållning.

Stimulerad av kaffepausen fortsatte Jan-Olof Andersson sin presentation och med sitt fenomenala gitarrspel och sin goda sångröst att framföra den ena gamla bekantingen efter den andra. Och han ska också ha mycket beröm för sin utsökta diktion, d v s sätt att framföra texterna med ett uttal, där ingen stavelse gick förlorad. Nu uppfattade jag för första gången att den konserverade gröten var gjord på ”vassle, sågspån och gryn”. Ja, allting går att sälja med mördande reklam, var ju budskapet i den visan.

Vi som var närvarande sjöng tacksamt med i välkända sånger som ”Du ska göra som Svensson gör…”, ”På en liten smutsig bakgård” med lite allvarligare budskap, den galna ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt” eller den berättande ”Violen från Flen” med smakprov av den ”Bonnierska buffén”. Upphovsmannen komponerade sina alster att framföras i olika rytmer, gärna medryckande, dansanta och svängiga, alltifrån schottis, som i ”Konserverad gröt” till slowfox och tango, som i ”Se Sundbyberg” eller sydamerikanskt som i ”Rumba i Balders hage”. Jan-Olof Anderssons gitarrspel klarade vad som helst. Alla var överens om att han är välkommen tillbaka!

Olrogs popularitet och efterfrågan på mera visor och framträdanden kostade på och han orkade inte med accelerationen i ”Livets grottekvarn”, som han själv skrivit om i Bullfesten. Han valde att dränka sig blott 53 år gammal, 1972.

Det blev ett allvarligt slut, jag måste återge en av Jan-Olofs historier från Västergötland, som han förtjänstfullt berättar på omisskännligt västgötamål:

En man skulle läggas in på lasarettet i Skövde och togs vänligt om hand av personalen.

-Har ni pyjamas, undrade de. –Nej, de säger att det är gallsten…

Eller varför inte en av Olrogs kortisar: ”Glöm inte att gå hem innan ni går och lägger er, flickor!

Text: Håkan Klasander.