Historia – Sven-Olof Lorentzen – 2017-03-27

1700-talet: det gamla Sverige kommer i gungning

Frihetstiden och den Gustavianska tiden

Att dom som krigar och skjuter ihjäl varandra inte bryr sig om vilket årtal respektive händelse inträffar blir väldigt klart när Sven-Olof Lorentzen föreläste om 1700-talet. För när man pratar om 1700-talet är det ofta man betraktar starten till 1718 – när Karl XII sköts och dog i Halden. Då var ett sekel gånget till ända – i stort sett med krig och stormaktsambitioner hela seklet.

Och på samma sätt var det med slutet av 1700-talet – 1809 var den Gustavianska tiden slut.

För Sven-Olof Lorentzen var 1700-talet en ärofylld tid vår svenska historia. 1700-talet var Frihetstiden och den Gustavianska tiden. Frankrike med filosoferna Roseau och Votaire var stilbildarna i upplysningstiden. Frihetstiden var framför allt alla de vetenskapliga landvinningarna.

De stora förgrundsfigurerna var astronomen och matematikern, Anders Celsius, kemisten Carl Wilhelm Scheele, mångsysslaren Jonas Alströmer, som importerade maskiner till Sverige och visade stort intresse för hur man skötte jordbruket men mest känd för att han introducerade potatisen i Sverige.

Trots detta var det vetenskapskvinnan och första kvinnan i Kungl. Vetenskapsakademien, Eva Ekeblad, som gjorde mest för potatisen. Det var nämligen hon som lyckades hittade metoden för att använda potatis i stället för säd för brännvinsframställning. Och spannmål var det ont om, så potatisen fungerade alldeles utmärkt och Kronan fick sina välbehövliga skatteintäkter.

Eva Ekeblad

1700-talet var Upplysningens århundrade med rättesnörerna

  • Förnuft
  • Tolerans
  • Nytta
  • Empirism
  • Internationellt samarbete i stället för krig.

1766 kom censurförbudet och offentlighetsprincipen sjösattes.

Det innebar självfallet att den tidens tidningar kunde arbeta tämligen fritt och offentlighetsprincipen var ett viktigt medel för att bevaka de statliga myndigheterna. Trots tesen om samarbete i stället för krig var ingalunda 1700-talet fritt från krig.

Karl XII hade dött. Det skulle dröja innan vi fick någon kraftfull regent. Ulrika Elionora efterträdde Karl XII, men det var bara under en kort period.

Arvid Horn var den verklige regenten i sin roll som ordförande i Riksrådet – den tidens regering. 1738 tog Hattarna makten. 1741 och ett par år hade man krig med Ryssland – inte särskilt framgångsrikt. 1751 kom Adolf Fredrik upp på tronen. Det var inte heller särskilt lyckligt. 1757-62 utkämpades det Pommerska kriget eller 7-års-kriget.

Men allt var inte frid och fröjd. Folket tröttnade på korruption, utländskt inflytande i hovet och att det var dyrtid och missväxt. Genom en oblodig statskupp 1772 lyckades Gustav III ta makten och allt tycktes stabilisera sig. Därmed började den gustavianska eran. Gustav styrde landet i upplysningstidens anda. Kulturen blomstrade och kungen var en trogen finansiär inte minst för operan. Kungen omgav sig med kulturellt och intellektuellt framstående personer – den främste var sannolikt poeten Johan Henric Kellgren, som också fick tjäna som librettist till Konungens förslag till operor. I kretsen av framstående konstnärer fanns också den med Mozart jämngamle tonsättaren Joseph Martin Kraus. Och sedermera också Bellman.

Vid frukostbordet

Vi vet alla hur Gustav III slutade sina dagar: Skjuten på Kungliga Teatern (Operan) 1792 av Ankarström.

Gustav IV Adolf fick efterträda sin fader, alldeles för ung, och det blev inte till något lyckligt regentskap och han tvingades lämna Sverige för att i exil på kontinenten leva som överste Gustavsson.

Och precis som med 1700-talet som ”tog slut en bit in på nästa sekel” avslutades den gustavianska eran 1809 – en bit in på nästa sekel.

På ett mycket pedagogiskt sätt tog Sven-Olof Lorentzen med oss genom 1700-talet. Och det framskymtade mer än en gång att han var mycket mer beundrande av upplysningstidens 1700-tal än alla krigiska sekler dessförinnan.

TEXT och BILD: BWS