Litteratur – Fredrik Sjöberg – 2017-03-09

De bortglömdas biograf – referat av Fredrik Sjöbergs föreläsning 9/3 2017

Fredrik Sjöberg inledde med en kort presentation av sig själv. Född och uppvuxen i Västervik. Studerade biologi i Lund, flyttade till Stockholm. Tänkte först bli fotograf, vilket fadern var, men insåg att det var författare han ville bli. För 30 år sedan köpte han det hus på Runmarö i Stockholms skärgård, som han visade en vacker bild på. Runmarö är en 15 kvadratkilometer stor ö, rik på fåglar, insekter och växter. Redan som barn samlade han på insekter och när hans egna barn var små började han specialisera sig på blomflugor. Sådana finns det gott om på Runmarö.

Först skrev Fredrik populärvetenskapliga böcker som ingen läste. Så insåg han att han ville skriva en bok om att begränsa sig. Det blev Flugfällan som hans förläggare lovade att ge ut. Det blev 500 exemplar vid första tryckningen som förläggaren trodde att han skulle kunna sälja över fem år, men ödet ville annorlunda. Den blev nominerad till Augustpriset och har blivit översatt till 14 språk. De senaste är turkiska, arabiska och iranska. Att genren är svårdefinierad framgår hur boken benämnts i olika länder. I England kallas den för travel writing, i Tyskland för roman, och i Sverige sorteras den under ryggradslösa djur!

Huvudpersonen är René Malaise, känd för att ha uppfunnit en flugfälla just för att fånga blomflugor i men också för att han reste till Kamtchaka. Han drevs av fåfänga och ärelystnad, egenskaper som Fredrik påstod sig känna sig besläktad med.

Efter denna bok tänkte Fredrik skriva en bok med titeln ”Sommarnattens naturhistoria”, men därav blev intet. Det blev i stället Flyktkonsten. Fredrik var på en auktion där han såg en akvarellmålning av en tall av Gunnar Widforss, en numera i Sverige bortglömd konstnär. Fredrik kände att denna målning ville han till varje pris köpa, men när priset var uppe i 40 000 kronor gav han upp. Det visade sig att det var en amerikan som hade köpt den, klädd som en äkta cowboy. Fredrik bad att få fotografera den, men köparen sa att det kunde han inte bestämma över. Målningen skulle nu till USA för att säljas för minst 30 000 dollar. Nu var Fredriks intresse väckt på allvar. Om denna konstnär måste han veta mer, reste över till USA, där Gunnar Widforss är ett stort namn, inte minst för sina målningar av Grand Canyon, där en bergstopp fått Widforss namn för att hedra hans minne.

Widforss skänkte en målning till Gustav VI Adolf, ett verk som nu finns på Nationalmuseum. Om denne konstnär har Fredrik skrivit Flyktkonsten, och under sin resa till USA besteg han naturligtvis Widforss Point i Grand Canyon.

Det finns alltid en formell hjälte i hans böcker, berättade Fredrik. Han ska vara bortglömd, av det skälet att Fredrik vill bli bäst på något. Det finns väldigt många bortglömda konstnärer. Och det är inte konst Fredrik samlar på utan berättelser.

En bortglömd person handlar också den tredje boken om i det som blivit en trilogi, Russinkungen. Huvudpersonen i den heter Gustaf Eisen. Han började sin vetenskapliga bana i Uppsala med att göra en systematik över daggmaskar, så briljant att Charles Darwin beundrade den. Eisen föddes 1847 och var klasskamrat med Strindberg, en de ”favoritdårar” som Fredrik ständigt återvänder till. I sin ägo har han det självporträtt som Strindberg tagit sittande vid sitt skrivbord. Strindberg gav fotot till Bengt Lidforss och så småningom har det hamnat i Fredriks ägo. Fredrik läste för oss det kapitel i boken som har titeln ”Jordbävningen i San Fransisco”. Det beskriver bland annat hur Gustaf Eisen sitter vid frukostbordet i Neapelbukten och läser om jordbävningen. Allt försvann, allt om daggmaskarna. Nu började Eisen om på nytt och hans nya specialintresse blev glaspärlor. Han samlade och gjorde akvarellmålningar av alla pärlorna 40 000 akvareller som ligger bortglömda i ett arkiv på Östermalm i Stockholm.

Nästa bok har titeln Varför håller man på? Omslagsbilden visar Fredrik 4 år gammal tittande in i en bil. Bilden är tagen vid midsommartid 1962 och visar att han ”redan då var fallen för sälvbespegling”. Han tror att fotografiet egentligen visar hur barnet intresserade sig för den märkliga bild som speglingen återger.

Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent är titeln på den senaste boken, ett formexperiment, där texten består av korta stycken. Huvudpersoner i denna bok är å ena sidan Olof Ågren, å andra sidan Lotte Laserstien.

Ågren är en konstnär som blev uppburen medan han i början av livet ägnade sig åt sin konst. Hans utställningar i Stockholm blev mycket uppmärksammade, men så helt tvärt gav han upp måleriet, försvann från Stockholm och ägnade sig åt att bland annat odla potatis. Fredrik ser Ågren som en försvunnen galning, alltså perfekt för honom att ägna sig åt.

Lotte Laserstein var verksam i Preussen före kriget och var då en stor konstnär. Hon var klassiskt skolad, judinna och lämnade därför Tyskland och hamnade i Kalmar. Fredrik berättade historien om hur en målning i hans skrivarlya ledde till att han fick del av hela hennes historia, som inbegriper livet på Öland, där hon levde ett gott liv sedan hon lämnat Kalmar. Lotte Laserstein målade många tavlor i Kalmar, bland annat porträtt, men ingen av dem kan mäta sig med de målningar hon gjorde under sin storhetstid i Tyskland. 1977 fick hon dock Kalmar kommuns kulturpris som ett tecken på att hennes verksamhet uppskattades.

Fredrik Sjöberg hade tänkt att detta skulle ha blivit hans sista bok, men så kom en målning från 1921 i hans ägo vid en stadsauktion i Frihamnen. Den visar två flickor i Provence och är gjord av den danske konstnären Anton Dich. Intressant är att den ena av flickorna är Arosenius dotter Lillan, hon som är huvudperson i Kattresan. Flickorna på målningen är kusiner. Deras mammor är födda Adler och hör till det ”Adlerska imperiet” i Göteborg. Fredrik berättar i förbigående att deras mormor grundade Arla. Han befinner sig nu i det lyckliga tillståndet att han inte behöver skriva utan samlar material, men kanske blir det en bok som kan komma ut till 2018.

Fredrik Sjöberg läste väl valda kapitel ur sina böcker och anslöt sig därigenom till den tyska traditionen vad gäller författarframträdanden. Där vill man att författaren skall läsa ur sina verk och gärna länge. Det är Fredriks erfarenhet av de framträdanden han har gjort i Tyskland.

Text Ingrid Nettervik

Foto Maj-Lis Ulfsparre