Historia – Håkan Nordmark – 2018-04-23

Växjö – stad i förändring

Terminens sista historieföreläsning torde ha varit det tillfälle som drog ner flesta skrattåskorna när museimannen och pedagogen Håkan Nordmark med ett rikligt bildmaterial berättade om då och nu.

Håkan började sin berättelse redan 1342, då Växjö fick stadsrättigheter av Magnus Eriksson. Men Växjö var en oerhört liten stad jämfört med många andra städer i vår omgivning. 1658 hade staden så få som 322 innevånare!

Betraktar man den inledande kartan inser man att det inte kan ha funnits plats för så många flera. Själva staden var på den tiden koncentrerad runt Domkyrkan. Intressant var att notera att Växjö-sjön gick ända upp till kyrkan vid södra långskeppet.

När man sedermera anlade en kyrkogård för befolkningen var det vid den kyrka, som låg en bra bit utanför den egentliga staden – sedermera Tegnérkyrkogården!

En intressant detalj är att alla gångarna på kyrkogården går diagonalt. Varför?

Jo för att i själva verket vara en fortsättning på dåvarande Sangärdsgatan, som svängde svagt mot vänster en bit från dess nuvarande slut.

Växjö var biskoparnas stad. Domkyrkan var självfallet byggt i sten.

Karolinerhuset, som var klart 1715 var det tredje huset i sten. Men då hade för länge sedan staden ödelagts av brand i mitten av 1600-talet.

Och vem var det som därefter lät bygga upp rutnäts-staden?

Jo, stadsarkitekten Hans Ruth, verksam i mitten av 1600-talet.

I kategorin värdefullt vetande kunde vi konstatera att vi på station hade hela fyra spårvidder samtidigt – den smalaste 60 cm bred för tegeltransport till regementet.
En annan bana gick till Karlshamn – den första biten ut från Växjö parallellt med ”den stora” järnvägen mot Hovmantorp. Men karlshamnsbanan revs upp så sent som 1973.

Att Växjö var först i landet med ett el-abonnentnät kanske var en nyhet.
Att stadsdelen Söder inte minst var den fina stadsdelen för läkarna närmast lasarettet och en kanske inte lika statustyngd bortre del av söder – Fin-Söder och Ful-Söder i folkmun – var väl känt, inte minst av skolbarnen.

Växjö var aldrig någon industristad. Snarare har här hantverkare och handlare varit verksamma.

Mycket handlade om kyrkan. Men mycket också om skolorna i Växjö. Det som sedermera blev Bäckaslövsskolan hette från början Västra folkskolan, som dessutom under en period tjänade som förläggning för militären.

Mängder av kuriösa detaljer fick vi ta del av – t.ex. att gamla badhuset inne i stan hade ett torn. Varför? Jo, för att pumpa upp vatten som värmdes av solen och som sen genom höjdskillnaden trycktes ner i de strilande duscharna.

Och att namnet Oxtorget är ett nyare tiders påfund – från början hette det Västra torget.

Och många skratt fick vi – t.ex. när Håkan Nordmark berättade att begravningsbyrån vid Gamla Teatern hade ett charkuteri i källarvåningen…

Eller när han tyckte att bekvämligheterna inte tycktes veta några gränser: När man tyckte att det blev för långt att gå till Nygatan 6 och gamla Församlingshuset för att få kyrkkaffe efter högmässan och lät bygga Domkyrkocentrum – och att också det tycks ha blivit för långt att gå till.  Så nu dricks det oftast kyrkkaffe längst ner under orgelläktaren i Domkyrkan…

Det var mycket igenkännandets glädje inte minst av många äldre växjöbor under Håkan Nordmarks föreläsning. Han slutade med att berätta om hur staden på 50- och 60-talen började förtätas och byggas ut som ett resultat av den växande befolkningen. Vem kommer ihåg att det var så sent som på början av 70-talet den nya stadsdelen Teleborg började byggas och att den följdes av flera stadsdelar – alla med sin egen profil och färgsättning.

Början av hans föreläsning var att dagens symbol för Växjö återigen är en byggnadskran…

Avslutningsvis övertygades vi om att allt Håkan Nordmark sagt under eftermiddagen var dagsens sanning.

Som vanligt var det fullsatt på historieföreläsningen.

Text och Bild: BWS