Musik – Kristofer Wåhlander – 2018-03-05

Sjostakovitj – Sovjetunionens störste tonsättare

*

*

Kristofer Wåhlander återkom denna dag till SUV. Förra gången han var här berättade han om Tjajkovskij. Det var en mycket trevlig föreläsning, så jag visste att detta skulle bli en mycket angenäm eftermiddag!

Föreläsningen startade med musik: Vals från svit för varietéorkester. Denna underbara melodi försätter en verkligen i en härlig stämning och man riktigt ser framför sig hur det dansas. Och det såg faktiskt ut som hela auditoriet tyckte som jag.

*

*

Så började själva föreläsningen med ett konstaterade av att man aldrig vet var man har Dmitrij Sjostakovitj. Det finns så många olika uppfattningar av honom så man får ta till sin egen tolkning. Han föddes 1906 i St Petersburg. Vid nio års ålder började han spela piano, undervisad av sin pianospelande mamma. Dimitrij tyckte emellertid inte om att läsa noter. Inför modern låtsades han att han spelade efter noter men spelade istället som han tyckte. Han började tidigt studera musik vid Petrograds konservatorium. Hans examensarbete 1925 utgjordes av hans första symfoni. Musiken var annorlunda än all annan musik, den var oberäknelig. De närmaste fem åren därefter var han oerhört produktiv. Han komponerade all slags musik, bl.a. två operor. En av dem, Lady Macbeth från Mzensk, mottogs vid den tiden väl. Men sex år efter uruppförandet sågades operan i en ledarartikel i Pravda, vari det påstods att detta var förvirring istället för musik. Uppfattningen antogs vara Stalins. Artikeln fick stor inverkan på Sjostakovitjs liv. Operan ströks från repertoaren och pågående repitioner på fjärde symfonin ställdes in. Då flera personer inom kulturen vid samma tid avrättades, blev följden av allt det som hänt kring Sjostakovitj att hans vänner inte längre vågade hälsa på honom, han blev persona non grata.

Nu började Sjostakovitj istället skriva filmmusik eftersom det var populärt. Till slut vågade han dock skriva ännu en symfoni, den femte. Sjostakovitj själv skrev att den var en konstnärs svar på berättigad kritik och musiken var också mycket mer konservativ än tidigare. Symfonin brukar sägas vara hans mästerverk och den tredje satsen brukar av andra än Sjostakovitj själv kallas för Sorgesång över Stalins utrensningar.

Vi har nu hunnit fram till andra världskriget och tyskarnas ockupation av bl.a. dåvarande Leningrad. Staden var så gott som helt avstängd och förhållandena var fruktansvärda. I allt detta beslöt man att sätta upp Sjostakovitj sjunde symfoni. Genom att hota med indragna matransoner fick man motvilliga musiker att spela denna musik. Höga militärer bestämde att man skulle sätta upp högtalare runtom i staden och framför allt nära tyskarna. Nu skulle man minsann visa dem. Uppförandet skedde den 9 augusti 1942. Det är okänt hur symfonin, som kallas Leningrads-symfonin, mottogs i Leningrad, men den blev en ”jättehit” i övriga världen.

*

 

Utrensning av judar i Babi Jar, Ukraina, under Stalins tid.
Händelsen var upphovet till en av Stostakovitj sista symfonier.

*

Efter kriget blev Sjostakovitj ännu en gång persona non grata. Det sades från ledningshåll att kulturen gått totalt över styr. Nu skulle endast musik av socialistisk natur få spelas. Sjostakovitj fick sparken från konservatoriet och hans musik kallades för formalism. Det var det värsta man kunde säga i Sovjetunionen. Han var dock oerhört populär i västvärlden, vilket gjorde att Stalin bestämde att Sjostakovitj skulle närvara vid en världsfredskongress i New York 1945.

År 1960 gick Sjostakovitj med i Kommunistpartiet. Han klättrade snabbt och hamnade långt upp i ledningen. Meningarna är delade om varför han tog detta steg. Somliga tror att han ville blidka regimen eftersom Chrusjtjov vid denna tid ville samla alla ”stora” i partiet. Andra tror att det var hans fria vilja att bli medlem, medan en ytterligare åsikt är att han gick med under hot. Det sägs att han grät när han kom hem till familjen efter inträdet.

I slutet av sitt liv var Sjostakovitj sjuklig. Han fick polio, två hjärtinfarkter, höger hand blev förlamad och han bröt benen. Han tyckte själv att hans liv var uselt och i den 16 symfonin, hans sista, har han citerat Wagners ödestema i Valkyrian som för att tala om att han inte kunde undkomma sitt öde att dö.

Eftermiddagens föreläsning var slut! Så fort det hade gått! Så mycket fin musik vi fick smakprov på! Och denna föreläsning var, precis som jag förväntat mig, lika trevlig och innehållsrik som den förra. Det är bara att konstatera att Kristofer Wåhlander är en fantastisk föredragshållare och jag hoppas att vi får höra honom igen.

Text: MARIANNE NILSSON
Bild: BWS